het, att man måste tro fångarnes ställning vara dräzlig nog. En liten ledamle-artikel öfver lättjan och hennes inverkan är förtjusande och illnstrationerna till skildringen af teatern i lägret: Toilette de la Jeune premiore-, ej mindre. Tidningen förråder mycken vana i språkets behandling och innehåller bl. a ett isanning rörande poem: Åill våra välgörerskor. — De mecklenburgiska soldaterna ha under och efter striderna vid Örläans och Le Mans utstätt svåra strapatser och särskilt under marscherna fått sina skoplagg totalt förstörda. Då derföre en mecklenburgare en dag i en by fick sigte på en nyfiken fransman, som stoltserade i ett par sköna, hösa stöflor, gjorde han processen kort och tvang bouden att byta skodon med sig. Härmed syntes saken vara afslutad, men nej! Då fransmannen kommer hem till sig finnas der inqvarterade andra mecklenburgiska soldater, hvilka knappt fått sigte på sin värds fötter, förr än de börja mumla sinsemellan: -Se på den der bondkanaljens fötter. Han har bestämdt slagit ihjäl någon at våra kamrater och stulit stöflorna. Han måste arkebuseras! Fransmannen blir, oaktadt alla för mecklenburgarne obegripliga försåkringar om oskuld, arresterad och slapad till kaptenen. Denne förstår lyckligtvis franska, saken utredes och fransosen slapp undan — utan stössor, men med lifvet. — Nyligen gjordes ett egendomligt fynd i en berliner-bankirs korridor. Man påträffade nemligen der en liten, enkel anteckningsbok, å hvars första blad stod skrifvet: Den rattsinnige upphittaren ombedes att aterstalla denna anteckningsbok till dess egarinna fru R. boende på —gatan N:o . . . och att med hänsyn dertill att hennes man tågat ut som landtvärusman i kriget, qvarlemnanue henue och tre oförsörjda barn, godhetsfullt bifoga ett litet understöd. Efter all anledning har den lilla spekulationen ej slagit fel, ty den rättsinnige upphittarenhar ett förträlfligt hjerta och tycker om ett godt skämt. pr