Göteborgsposten – 13 februari 1871, sida 3

6 C:o å 650 rår för det ifrågavarande pianot och skulle af detta belopp 150 rdr afbetalas om sex månader samt sedermera 41 rdr 67 öre i månaden jemte ränta tills hela skulden vore betald. Då emellertid fabrikören icke kände firman Betzen C:o frågade han Stålbom hvad densamma gjorde för slags affärer, hvarpå S. svarade att den handlade med spanmål och värdepapper samt att dess namn vore utmärkt godt. Pianot blef derefter transporteradt till ett af Stålbom uppgifvet hus vid Köpmansgatan. Bärarne som verkställde transporten funno det emellertid besynnerligt att pianot insattes i ett rum som i det närmaste var oeldadt, hvarför de drogo misstankar om att det icke stode så rätt till med pianoaffären samt härom underrättade säljaren. Denne gjorde sig nu litet närmare underrättad om firman Betzen, och då de upplysningar som erhöllos ej voro synnerligt animerande ansåg han sig böra anmäla saken i poliskammaren samt begära handräckning för pianots återbekommande. Detta hade sig emellertid icke så lätt, men sedan polisen erhållit kunskap om att Stälbom försökt pantsätta pianot samt Stålbom oaktadt kallelse icke velat infinna sig i poliskammaren, blef pianot under polisens uppsigt afhemtadt och återfördt till säljaren för att icke bli törstördt i den olämpliga lokalen, der det fått sin plats. Fabrikören hade emellertid redan förut återlemnat den bekomna borgensförbindelsen till Stålbom, under förklarande att denne antingen måste återlemna pianot eller ställa annan, godkänd borgen för detsamma. Stälbom å sin sida hade under tiden i Betzens namn uppgjort kontrakt med pantlånaren Karth om pianots ötvertagande af denne för 200 rdr. Da det skulle afhemtas i ofvannämnda hus vid Köpmansgatan för att aflemnas till Karth, var det emellertid (såsom återstäldt till säljaren), ej längre der till finnandes, hvarpå Stålbom gjorde anmälan i poliskammaren att ett piano genom inbrottsstöld blitv.t honom frånstulet, men at. han var tjufven på spåären. Vid förhöret i Lördags voro såväl Stälbom som Betzen personligen närvarande samt förklarade utt vet ingalunda varit deras afsigt att bedraga säljaren, utan skulle de nog ordentligt ha fullgjort sina förbindelser, hvilket för dem ej vore någon särdeles svå sak. Det upplystes emellertid att Betzen och Stålbom visserligen bade tvenne kontor å Köpmansgatan, hvilka blifvit förhyrda af Stålbom, men att den förres affärsverksamhet under de senare åren hufvudsakligen bestått i att på kredit köpa varor, hvilka sedermera kontant och till underpris med det snaraste realiserades. Värdshusidkerskan Adla Audersson, som äfven var närvarande vid förhöret, upplyste vidare att hrr Stälbom Betzen en afton för några dagar sedan infunnit sig å hennes värdshus der de intagit åtskillig törtäring, men passat på tillfället att då de voro ensamma i lokalen skyndsamt aflägsna sig, utan att liqvidera sin skuld. Då hon icke var nöjd med detta, följde hon och en annan person efter de båda herrarne — hvilka vid aflagsnandet haft så brådtom att de icke gitvit sig tid att taga ytterrocken på sig, utan endast kastat denna öfver axeln — och lyckades så fatt i Stälbom i ett hus tvärs öfver gatan, der han sökte gömma sig. Emellertid fick hon endast Stålboms hatt, hvaremot stålbom slet sig lös samt sprang upp och ned flera zator utan hufvudbonad samt förföljd af värdshusörestånderskan och hennes biträde. Hvarken Stålvom eller Betzen kunde betala de för förtäringen fordrade 2 rdr 25 öre, hvarför poliskammaren föreade Stälbom, som reqvirerat varorna, att innan afonen erlägga liqviden; om så ej skedde, skulle anmälan derom göras hos poliskammaren, då andra utgärder skulle vidtagas mot honom. Sedan Stålbom förklarat sig icke ha något emot att pianot stannade i säljarens förvar till dess det antingen blifvit betaldt eller fullgod borgen ställts ör detsamma, lät poliskammaren saken dervid bero, tilldelande de båda herrarne en sträng varning för att vidare befatta sig med dylika transaktioner.