Göteborgsposten – 13 februari 1871, sida 2

Ej så hennes följeslagare. Tian ville ej dö. Han klagade, han suckade, hun förbannade. Hvad tänkte Raby på som lät dem omkomma? Hastigt utropade han: — Jag vill ej dö som en hund, jag vill det ej. Jag vill rädda mig och komma tillbaka till er. Fiickan fortfor alt bedja och gaf ej akt på honom. Han var redan på benen och gick framåt; han hade huanit omkring hundra alnar då han foll ner i en bergsström som svällt upp betydligt och förde honom med sig som om han varit en fjäder. Den var ej så djup att han kunde drunkna, men den förde honom mot stenar och klippor, så att han utan tvifvel skulle ha blifvit ihjelslagen om han ej vid en krökning af strömmen fått tag i ett framskjutande träd, vid hvinket han med stor svårighet lyckades draga sig upp. Men då han försökte gå brast styrkan honom, och han sjönk afsvimmad ner på marken der den fallande snön snart betäckte hans kropp. Hela denna tid låg Grace Carden på knä i snön. Hon var tälig och lugn nu och kände en stilla sömn smyga sig öfver hen e. Denna sömn skulle ha varit hennes död. Men plötsligt vidrördes hennes kläder af någouting tungt och två mörka fö emil pesserade förbi henne. Det var två djur. Özonblickl gen föll det henne i minnet att djur i vissa full äro klokare än menniskor. Hon reste sig upp med svårighet, ty hennes lemmar voro stelnade, och följde dem. De mörka kropparne rörde sig framåt. De kände marken