Göteborgsposten – 13 februari 1871, sida 2

(Insändt.) Några ord i Läroverksfrågan, Våra riksdagsmän isynnerhet tilleguade. I. En god uppfostringslära är först och främst den som känner bristerna i en dålig — — — — I närvarande ögonblick är denna mindre en konst som vet hvad den skall göra än Å konst som vet hvad man bör underata. Geijer. Sedan några veckor äro rikets representarter samlade. Få gånger ha väl deras arbeten följts med den oaflåtliga uppmärksamhet, med den undran och väntan som denna gång. Skola, frågar man sig med oro, indolensen, sömnaktigneten och egennyttan längre kunna undanskjuta afgörandet af vårt samhälles lifsfrägor, eller skall allmänna meningens påtryck vara nog starkt att ändtligen låta oss komma från det oefterrättlighetsullständ, hvari vi i vissa afseenden för närvarande befinna oss — att låta oss komma From sounds to things? Det blodiga skådespel vi under de senare månaderna häpnande bevittnat, kan nemligen ej annat än ställa försvarsväsendet i törsia rummet bland blifvande öfverläggningsämnen. Men om ock å med afseende på situationens kraf denna siåga må anses som dan törnämsta, våga vi dock påstå, att den allmänna meuingen, i betraktande at den omätliga vigt, som ligger på det uppväxande slägtets moraliska och intellektuela utveckling, ej sä ter undervisningsfrågan stort efter den förra. För vår egen del skulle vi till och med vilja sätta frågan om undervisningen framtör den om kölsvarsverket, ty huruvida denna, nöjaktigt löst, en gång skall komma att lemna tilltredsställande resultater, detta beror till en ej ringa grad på en snar och nöjaktig lösning at läroverkstrågan, alldenstund man at en enerverad och förstörd ungdom väl kan få ea bär på papperet men ej i verkligheten. visserligen kan man häremot invända, att den ung dom, som skall utgöra massan af denna, ej är förstörd af sådan öfveransträngning som bär är i fråga, och häri må man ha rätt; men besinnas måste dock, att bland de 14,000 lärjungar, som för närvarande samiuigt devista våra elementarläroverk, skall dock en gång en stor del af befälet för denna här hemtas, och skall detta blifva hvad det bör, äro ett klart hufvud och ett varmt hjerta framör allt annat at nöden. Att den upptsostran som bestås det uppväxande slägtet i någon mån är egnad att fostra dessa egenskaper betvifla vi högeligen, ty med upplysving kunna vi omöjligen förstå det mekaniska mått af minimikunskaper, hvarmed man sedan länge i Preussen och nu hos oss tullproppar ungdomens hufvuden — en dressur, som endast framkallar missnöje och anspråk, men deremot aldrig sannt medborgerliga tänkesätt. Ingenting är emellertid naturligare än att en fråga af denna natur skall vara underkastad de mest olika omdömen. . Sålunda fordrar man iakeligen från ena sidan realstudiernas ensidiga utvidgning på bekostnad af de klassiska, liksom om trädet fortfarande kunde grönska, äfven sedan man berölvat det sin rot; å en annan yrkar man olott på läroämnenas inskränkning, synnerligen språkstudiernas. utan särskilt yrkande af vägot töreträde, vare sig för de klassiska eiler realstudierra; från ett tredje yrkar man, med förbiseende af all pedagogisk erfarenhet, att de grekiska och latinska språkens stusium törst må vidtaga i de högre klasserna, om ej helt ich hållet förläggas till akademien (sic!). och slutligen klagar man högljudt ölver måvgläseriet och den deraf föranledda öfveranstrangningen, under det att man å andra sidan fråsar sig hvilka ämnen väl skulle kunna uteslutas, eller om det i sjelfva verket är så tarligt med den så mycket omordade öfveransträngningen. Ehuru den sist uttalade åsigten väl torde delas af högst få, under det att en flerårig sorglig erfarenhet tillräckligt bekräftat den allmänt gängse öfvertygelsen, att en sådan verkligen eger rum, torde man dock i allmännet ej ha gjort sig fullt klart graden af denna öfveransträngning. Mången tror måhända, utt gossen etter sina fem å sex skoltimmar blott har en eller två timmars hemarbete och tycker att detta, om ock tillräckligt, dock ej ir lifssarligt. Men då man säger dem, att let endast är de med afseende på sattningsgåfvor lyckligast lottade, som dewua gäller, men att deremot en gosse och yngling med ullt medelmåttiga anlag behöfver sex, sju, ja åtta timmars dagligt hemarbete för att någorunda kunna följa med — då får saken säkerigen ett annat utseende. Ofverdrift! ropar man. Ifrig att bevisa er sats, väger ni edra ord ej just på suldvigt. Nåväl, för att afskudda oss denna bekyllning skola vi med de för året vid ett af våra högre elementarläroverk gällande sche