Göteborgsposten – 13 februari 1871, sida 2

Hon öppnade sina ögon och stirrade på honom. IlIennes kalla hals och hvita kind hvilade mot hans bara arm. I samma ögonblick Henry Little såg att det verkligen var Grace Carden som fallit liflös i hans armar, uppgaf han ett rop af kärleksfull oro, höll sin senfulla arm under henne och bar henne sakta bort till sin smedja; han lade ner henne framför härden och drog sin bälg tills kolen blefvo hvitglödande. Snart öppnade hon ögonen, smålog svagt och sade: ÅÄr det ni? hvarefter hon åter tillslot ögonen. — Ja, det är jag — en vän, svarade hon, i det hon knäböjde vid hennes sida och tryckte hennes hand mot sitt hjerta. Hon kände detta hjerta klappa och vände sig rodnande bort, men gjorde intet motstånd; hon var ulltför svag dertill. — Hallo! ropade nu en ny stämma och mr Coventry trädde fram. Han blickade ytterst förvånad på scenen derframme. (Forts.)