Göteborgsposten – 13 februari 1871, sida 1

Göteborg d. 13 Februari 1871. Samtidigt med att frågan om Sveriges landtförsvar blifvit framlagd för Riksdagen i regeringspropositioner, hvilka efter vårt förmenande utgöra de bästa och mest omsorgsrullt utarbetade aktstycken som sedan många år utgått från våra styrelsedepartementer, har äfven frågan em sjöförsvarets omorganisation blifvit uppställd genom enskilt mans initiativ. Motionären i ämnet är representanten för Carlskrona, f. d. kaptenen i flottan Palander. Det är ingen hemlighet att det törslag till ombildning af vårt lands sjökrigsväsende, hvilket genomdrefs under den tid grefve von Platen innehade sjöförsvarsportföljen, rönte en opposition inom vapnet sjeltt som med få undantag sträckte sig från svenska flottans högtstående viceamiral ända ned till yngste sekundlöjtnanten. En stor mängd sjöolficerare, hvilkas omständigheter sådant tilläto, togo antingen afsked eller ock läto de sig öfverflyttas till någon af de icke-aktiva stater, hvilka i sammanhang med den nya organisationen inrättades. Det är åt oppositionen mot det då började och sedermera fortsatta systemet, som hr Palanders motion gifver uttryck, ehuru han, såsom man kunnat vänta af en sakkunnig person, icke åtnöjt sig med att endast tadla, utan ock föreslagit medel till bristernas afhjelpande. I sin egenskap af sackkunnig oppositionaman på sitt område är hr Palander i en för sig vidare fördelaktig ställning än hvad förhållandet är med hans pendant på landtförsvarssidan, hr Mankell. Valet af hr P. till representant för vår maritima hufvudstation betecknar nemligen för hvar och en, som med förhållandena derstädes är något bekant, att han af flottans egen personal ansetts såsom en af de värdigaste att vid riksdagen föra svenska flottans talan. Hans nyligen skedda alskedstagande intygar att han för sig enskilt ej väntar någon inytta eller skada af de förändringar han förordar. Från sin tjenstemannabana medför han endast behagliga minnen af öfverordnades tillit, och kommenderingar til sjös — det vanligaste medlet, hvarigenom sjövapnets chefer ådagalägga sina förhoppningar om yngre otficerares duglighet — tilltollo honom i sådan mängd under hans tjenstetid att oinvigde trodde sig böra förklara det så, att vederbörande önskade hålla den farlige oppositionsmannen aftigsnad. Lyckliga yttre omständigheter, äfven i ekonomiskt hänseende, bekräfta det omdöme som uttalas af dem, hvilka närmare känna bonom, att han måste anses såsom en man ovillig att för egen tortkomst kyssa sållen af någon purpurmaniel, vare sig att den höljer konungens eller folkets majestät. Hans opposition har således alltigenom karakteren at oegennytta. Hr Palanders motion bör betraktas i sammanhang med det yttrande, hvarmed han beledsagade propositionen om statsverket, enär detta tyckes hafva afsett att rödja väg för de positiva tramställningar, som den redan då bebådade motionen sedermera innehöll. Han hade nemligen vid genomläsningen af den kongl. propositionen rönt ett smärtsamt in tryck vid at sinna en bristande uppfattning at sjöförsvarets vigt och värde för vårt landidensamma uttalad, och denna bristande upp