Göteborgsposten – 13 februari 1871, sida 1

beskaffonhet, och som det dertill var nästan mörkt, kommo de snart itrån råtta vägen, Erter ett långsamt, mödosamt och tillochmed farligt nedstigande, funno de snart att de började stiga uppåt igen. En annan bergstopp eller kulle var i vägen för dem. De insågo då att de kommit vilse och började känna sig något oroliga. De önskade att do hade stannat qvar uppe jå kollen. Efter en liten rådplägning beslöto de i alla fall att gå framåt; det kunde vara endast en tillfällig upphöjning i marken. Så visade det sig äfven vara, ty efter en stund bar det utföre igen. Men nu var vägen full af gropar som doldes af snön och mörkret. Mr Coventry påyrkade att få gå först. Plötsligt försvann han och rullade med ett högljudt rop ner i ett bergspass. Grace stod orörlig af förskräckelse. Hon ropade på honom. Intet svar. IIon ropade ånyo. En svag röst svarade att han ej var mycket skadad och skulle försöka att komma tillbaka till henne. Detta var dock omöj igt, och allt hvad han kunde göra var att trefva sig fram på botten af bergspasset. Grace följde efter deruppe och de ropade på hvarandra i hvart ögonblick. De tycktes vara läugt ifrån hvarandra, ehuru afståndet emellan dem aldrig up;gick till sjutiosem alnar. Slutligen blef sluttningen mindre brant, och Grace kunde snart återförena sig med honom. De vandrade åter framåt, än uppför än utför en kulle. Mannen började sucka och qvinnan att gråta. De blefvo slutligen så uttröttade att de förtviflade satte sig ner och