Göteborgsposten – 13 februari 1871, sida 1

rsäljas ä 8 öre. — TIaningens Byra äri hus fattring var isynnerhet märkbar derigenom att K. M:t i och med förslaget att från Bjölörsvaret till landuörsvaret öfverflytta mer än 2000 båtsmansrotar samt marimrezementet tillkännagifvit sig kunna för 5:te hufvuduteln undvara en ordinarie årlig tillgång, som tillska med ett annat belopp, från hvilket marinministern uvenledes vore sinnad afstå, uppgick till öfver en half million. Hr P:s meming var icke att bestrida, det ju ej dessa summor vore fullt behafliga tör landtförsvaret, men han önskade att desamma skulle på annat sätt anskaffas samt att flottan således måtte få benålla de anslag, den ru eger. I dessa och några andra i sammanbang dermed framställda yrkanden innebars, säsom man finner, den åsigten att ombildningen af vårt sjöförsvar är lika vigtig, lika mycket af behotvet påkallad som den omorganisation af våra sörsvarskraster till lands, hvilken enhälligt fordras at nela vårt land, ett par föga nämnvärda undantag afräknade. Denna åsigt synes ock vid första ögonkastet hafva mycket skäl för sig. Sver ge kan betraktas så godt som en ö, ty passagen kring Botniska viken lär svårligen ensam kunna utgöra anfallsvägen mot Sverige och ett fruset Ålands haf torde höra till undantagen, hvarförutom utförandet af ett sådant vågstycke, som färden ölver det sistnämnda, skullrörutsätta tillvaron af de betfästade depöter på Åland, hvilka tack vare par sertraktaten ej derstades vidare få finnas. Borde derför icke vår försvarsplan gå ut på att möta fienden på öppna hafvet och der tillintetgöra honom? Eller, om ej detta lyckas, åtminstone hindra honom från den landstigning han åsyftar? Men å andra sidan må man ibågkomma att det vid sjöförsvaret är ytterst svårt att kunna upp räuhålla täflan med en perningstark granne Den riktning, i hvilken utvecklingen inom det ta vapen försiggått, är af den beskaffenbet at! detta fordrar en alltmer och mer dyrbar mate riel. Fruktlös är all sjomannadugligbet hovår flottans manskap vid ett krig mot t. ex. Ryssland om vi icke samtidigt ha råd att off ra lika mån ra millioner som detta land på de kostsamma redskap, som nutidens krigfo ringssätt till sjös fordrar. En dylik taflan skulle emellertid medföra vårt lands ruin, och bäst torde derför vara att lägga hutvudvigter vid vårt försvar på landttörsvaret. Här på vår egen jord veta vi att vi äro fullt i stånd till att skydda vår sjelfständighet, såvidt så dane de obotfärdiges förhinder, som nu från åtskilliga håll läggas i vägen för utvecklingen af vårt lands sörsvarskrafter, kunna un danrödjas. Ur denna synpunkt har, såsom oss synes. regeringen handlat fullt riktigt, när hon ej blott inskränkt sina anslagsfordringar till av endast gålla landtförsvaret, utan ock öfverlå tit sådane tillgångar, som för sjöförsvaret kun nat undvaras, till det förstnämnda. Härigenom har regeringen för ingen del underkän vigten af att afven Sveriges försvarskrafte till sjös blifva stärkta men då båda ändamå len icke samtidigt kunna fulltöljas har hov töredragit det nödvändigaste. Om vi också således icke kunna gå iv på en af de grundsatser, hvarpå den praktiska uttörbarheten at hr Palanders motion synehvila, att nemligen sjöförsvaret hade berättigade anspråk på att ej behöfva till landtförsvaret afstå till detsamma utgående anslaz. så hindrar detta likväl icke att vi måste er känna att hr P:s kritik af det nu följda syste met i andra afseenden är fullt berättigad. V skola i en följande uppsats söka gifva en fram ställning af de vigtigaste anmärkningar, hvilka motionären riktar mot det system för sjöför svaret som blifvit af grefve von Patens sty relse såsom sjöminister lemnadt i art, och v skola äfven söka redogöra för det förslag hvilket hr Palander i motsats härtill upps:äller såsom ledstjerna för fäderneslandets åtgärder vid anordnandet at dess sjölörsvar.