Göteborgsposten – 11 februari 1871, sida 2

tern den ifrågavarande aftonen kommit till hennes bostad, der hon uti ett yttre rum uppehöll sig i sällskap med åtskilliga personer. Han hade begärt att få tala vid henne enskilt, men då han vid tillfället var berusad och förut flera ganger hotat att med knif tillfoga henne skada, försökte hon på hvarjehanda sätt att undvika samtalet. Då emellertid inga undflygter hjelpte. följde hon slutligen med Matern in i ett inre rum, sedan hon dock först gitvit tecken åt någon af sällskapet att så fort som möjligt kalla ut henne igen. Detta skedde afven, hvaretter Nilsson för att undkomma Matern skyndade sig ut på gården. Då hon en stund efter äter inkom, framtog Matern under yttranden af svartsjuka en knif, med hvilken han hotade henne. En af de närvarande gick emellan samt erhöll dervid ett par mindre skrämor å ena handen. Di Matern sedermera riktade flera hugg med kuitven åt Nilssons ögon hade hon sträckt upp händerna för att skydda ansigtet, hvarvid hon erhöll ett två tums långt sår gående öfver venstra haudleden samt afskärande sträcksenan, äfvensom några mindre sår å båda händerna. Af det första såret kan Nilsson mögligen komma att få svårt mehn för tramtiden. Vid förhöret igår hade hon båda händerna förbundna. Matern förnekade icke att han tilltogat Nilsson de ifrågavarande såren, men törklarade att det icke varit hans afsigt att tilltoga henne dem, utan hade han endast velat skrämma henne med knifven. Det var endast på skämt som han sagt sig vilja sticka ut ögonen på henne. Mellan Matern och N.lssen var det redan lyst till äktenskap och påstod Matern att han icke förebrått Nilsson för otrohet, hvartill han ej heller haft auleaning. Den vidare ransakningen öfverlemnades till rådhusrätten och blef Matern i afbidan derpå intörpassad tili cellsängelset. En ung allärsresandet. D. 15 sistl. Oktober anmälte torparen Olaus Olsson å Ranängstorpet under Underås i Örgryte socken å härv. detekrivkontor att han samma dag blifvit bestulen på ett silfver-cylinderur, hvilket varit upphängdt å ena väggen i hans boningsrum. För stölden misstänkte han en obekant yngling, som uppgifvit sig heta Carl och som under natten till nämnde dag erhållit logis i Olssons bostad, men medan Olsson under påtöljande f. m. varit utgången aflagsnat sig, troligen medtagande uret. Redan samma dag återfunno ett par Åopanare ifrågavarande ur hos pantlånaren Gustaf Svensson vid Jerntorget, hos hvilken det blifvit pantsatt för 5 rdr och derifrån sedermera af Olsson blifvit utlöst. Hvem som begått den ifrågavarande klockstölden förblef en hemlighet, tills tör några dagar sedan då en annan stöld gaf auledning till upptäckandet af den ifrågavarande. Hemmansegaren Johan Anton Svensson på Stora Hojäs i Askims socken hade nemligen låtit anmäla å detektivkontoret att han d. 23 sist. Jannari skickat en 16-årig yngling vid namn Bernhard från Skårby i Halland, hvilken han nyligen antagit i sin tjenst, i något ärende hit till staden med häst och åkdon, men att såväl dessa som ynglingen försvunnit, hvarför han trodde att denne senare begifvit sig till sin hemort medtagande häst och åkdon på resan. Så var emellertid icke förhållandet utan hade ynglingen i stället begifvit sig till Uddevalla der han försålt hästen och åkdonet. Då han derifrån å jernvägen skulle begifva sig ut på vidare äfventyr, häktades han för några dagar sedan vid Herrljunga jernvägsstatron samt hittransporterades och införpassades å härv. cellfangelse. Som emellertid signalementet å den yngling som stulit torparen Olssons klocka fullkomligt slog in på den som nu blifvit häktad, togs denne i förhör samt erkände att han, hvars namn är Carl Bernhard Andersson, vore densamme som beslulit Olsson och hade han sjelf pantsatt uret hos pantlånaren Svensson för 5 rdr och hade derefter begifvit sig ut på landet. Målet remitterades till Säfvedals häradsrätt och kommer emellertid Andersson att tillsvidare qvarsitta å härv. cellfångelse. — OR LANDEN KARE EKEN ——