okata for tvärsöfver vägen och han öfvertalade er att vända om. — Det är sannt; han ämnade köpa några merinofår och jag ämnade insätta penningar i Carrirgtons bank. Nästa dag inställde banken sina utbetalningar, och merinofåren dogo alla inom året. Men huru många tusen gånger har ej en skata farit öfver vår väg utan att någon olycka följt derefter? Se så, skynda er, min goda flicka, och låt dem ej vänta. Jael lydde suckande. Hon sprang tillbaka till sitt sällskap — de voro resta. Åknonet försvann just vid en krökning af vägen. Hon såg efter det med någon förvåning och äfven harm. Det tycktes henne vara ett slags trolöshet att på detta sätt resa ifrån henne. — Jag skulle ej ha trott det om henne, sade hon för sig sjelf i det hon gick tillbaka till huset, ledsen och förödmjukad. Hon gick nu ej till mr Raby, men han fick af en händelse se henne och ropade till henne: — Hur är det fatt, Jael? Har ni låtit dem fara ensamma för skatans skull? — Nej, sir. Medan jag var hos er och talade för hennes bästa, reste hon, ehuru jag sade henne att jag skulle vara tillbaka inom ett ögonblick. — Åh, det är ej hennes fel, var säker på det; det är den unge gentlemannens. Han såg ett tillfälle att få bli ensam med henne och begagnade sig naturligtvis deraf. Jag tycker ej särdeles mycket om det; men jag förmodar att hon känner sitt eget hjerta, Det blir utan tvifvel giftermål af.