Göteborgsposten – 9 februari 1871, sida 2

ter — så hette qvinnan — tycks ha haft tjenst i Bollington, en by halfvägs mellan vår egendom och Hillsborough, och hennes kamrater brukade göra narr af henne för det hon ej hade någon fästman. Slutligen bad hon dem vänta till nästa Hillsboroughmarknad, så skulle de få se. Och straxt innan marknaden inträffade, påminte hon dem om huru de gjort narr af henne och sade att hon ej skulle komma hem utan en fästman, äfven om hon skulle taga Hin Onde sjelf. Ilon lemnade emellertid marknaden ensam. Men under det hon vandrade hemåt i mörkret, kom en man fram till henne och gjorde bekantskap med henne. Han var en mycket behaglig karl och sade sig heta William Easton. Naturligtvis kunde hon ej rätt väl se hans ansigte, men han hade en underbart välljudande röst. Efter denna afton brukade han kurtisera henne och sjunga för henne, men alltid i mörkret. Han ville aldrig visa sig vid ljus, ehuru han mer än en gång uppmanades dertill. En natt hördes ett förfärligt buller, och Molly Slater befanns vara inkilad mellan sängen och väggen, på ett ställe der det knappt var rum för en hand. Åtkilliga starka karlar försökte att rycka ut henne; men både sängen och qvinnans kropp gjorde så starkt motstånd, att de slutligen trodde det vara bäst att skicka efter presten. Han var en mycket lärd man och ansågs veta mer än som skulle ha varit nyttigt för en mindre from man att veta. Nåväl, presten kom, tog ett brinnande ljus och höll det intill det ställe der den stackars Molly var inklämd och jemrade sig; det påstås att han dervid, så lärd han än var, bleknade och darrade. Jag