Göteborgsposten – 8 februari 1871, sida 2

Herr L. J. Hiertas strid med Göran. Efter sju veckors mediterande — utan tvifvel en vida längre tid än som behöfts — fick hr Hierta ändtligen det genmäle färdigt, som han aktade nödigt afgifva i anledning af min korrespondens till Göteborgs-Posten den 24 November förlidet år. Nu tillkommer det mig att bemöta detta genmäle!, intaget i G.-P. för den 3 dennes. Men först tillåter jag mig erinra derom, att i fall någon skulle tycka att hr Hierta och jag i den förevaraude striden behandla hvarandra lite hårdhändt, så är det alltid förhållandet, när publicister blifva oense. För min del skall jag dock bjuda till att bemöta hr IH. så skonsamt som är mig möjligt, äfven derföre att hr H. på sista tiden blifvit mera nervös och mindre fyndig i replikerna än förr. Han har ock synbarligen blifvit betydligt mindre skarpsinnig, än han förr var. Derföre har ban helt och hållet missuppfattat meningen med min korrespondens. Den rörer alldeles icke jernvägs-frågan, såsom hr H. i rubriken till sitt genmäle angifver, utan den (korrespondensen) framkallades uteslutande af hr II:s hätska anfall på frih. Ericson, nästanhätskare sedan denne utmärkte man ej längre tillhörde de lefvandes antal. Det är möjligt att jag vid försöket att karakterisera hr II. gick skämtsamt tillväga. Men mitt skaplynne är nu sådant, att det som företaller mig komiskt förmår jag omöjligt att behandla med högtidligt allvar, och för öfrigt — det må nu gälla såsom en ursäkt — kunde jag icke föreställa mig, att den hvilken, såsom fallet är med hr II., så ofta sjelf begagnat skämtets vapen, skulle visa en seberaktig ömtålighet då samma vapen användes mot honom, och derjemte var jag fullt öfvertygad att hr II. i ett fall liknade Achilles, nemligen deri att vara nästan osärbar. Jag skall emellertid bjuda till att i detta svar vara allvarsam, oviss dock om hr H. dermed blir mera belåten. Det är ganska lätt ådagalagdt att hr H. missuppfattat ganska mycket i min korrespondens. Sälunda beträffande det som jag yttrat om hans kroniska jernvägsskräck, hvilken ingalunda af mig framställts såsom i något afseende inverkande på jernvägsfrägorna, utan blott som ett psykologiskt fenomen, enär den under loppet af 20 år alltjemt utvecklat sig med allt störpe intensitet, men utan att angripa någon annan än hr Hierta sjelf. Mer än en missuppfattning är det vidare om hr H. verkligen tror att jag uppträdt emot honom derföre att hans åsigter 1 afseende på jernvägsväsendet och hans uppsats i Framtiden skulle ha astadkommit Åutbrott af feberaktig ömtälighet. När hafva väl hr H:s uttalanden — alltid vittnande om modlöshet — förmått inverka på besluten? Och hvad tilltro kan man väl skänka åt en mans ord, hvitken i nära 20 år talat och skrifvit med en uttröttande vidlyftighet för smalspåriga banor, dock utan att med annat än ord och kalkyler understödja sådana, men i stället befinnes fritt och otvunget taga aktier i bredspäriga banor, nu senast i Sevallabanan? Jag har icke, såsom hr H. angifver, i min korrespondens riktat mot honom insinuationer, det är tvärtom bestämda påståenden som jag framställt, grundade på fakta, och derpå är tillgången visst icke uttömd. Deremot har hr H. sjelf i sitt genmäle varit ganska frikostig på insinuationer, och i sådana, med omsorgsfullt undvikande af alla bestämda påståenden, har alltid hr H:s styrka legat: en företeelse som grundar sig på den hos br II. konstaterade bristen på moraliskt och politiskt mod. Önskar hr II. att jag med exempel skall styrka detta påstående — märk väl, det är inga insinuationer — så git det blott tillkänna och jag står gerna till tjenst. Men en sådan vidräkning torde dock bäst lampa sig för en broschyr, till hvilken jag gerna afstår förlagsrätten åt hr H., och törs behåller mig endast sjelf tå läsa korrekturet och öfvervaka tryckningen.