Göteborgsposten – 8 februari 1871, sida 2

han öfvervinna den. Den fick makt med honom midt under arbetet och slutligen stödde han armarne mot handtagen till sin bälg och somnade som han stod. i Han hade en dröm af det slaget som vi kalla vision, Han drömde nemligen, att han befann sig der vid sin smedja och en ljuf stämma kallade honom vid namn. Han vände sig om och se! mellan honom och fönstret i vester stodo sex qvinnliga gestalter, alla klädda i vackra drägter, hsilka dock tillhörde en annan tidsålder och voro mångfärgade men genomskinliga; deras ansigten voro sköna men hvita som snö. Dessa qvinnliga gestalter nego för honom med ett visst vördnadsfullt majestät som ej kan beskrifvas, och på ett eller annat sätt kunde han af deras ansigten och deras sätt att niga för honom se att de voro qvinnor af hans egen race och tillochmed af hans egen slägt. Derefter trädde åtskilliga andra gestalter fram genom väggen från kyrkogården, andra reste sig upp ur hvalfren och intogo lugut sina platser, tills de bildade en hel allö af döda skönheter som räckte ända fram till det vestra fönstret. Några stodo på golfvet, andra i luften. I nästa ögonblick framstrålade en gestalt, skönare än alla de andra, i fönstret vid slutet af denna rad af sköna ansigten. OUet var Grace Carden. Hon smålog mot Honom och sade: -Jag går nu till en plats der jag kan älska dig. Der kan verlden ej skilja oss åt. Följ mig; följ, följ! Derefter försvann hon, allt försvann, han vaknade med ett rop som genljöd i byggnaden, nu mörk och kall som grafven, och en stor hvit uggla for förbi honom och fläktade på honom med sina vingar. (Forts.)