Göteborgsposten – 8 februari 1871, sida 1

att få återsinda vexeln tillika med mina tacksägelser. Pri set på bysten femhundra guincer. Er ödmjuke tjenare Henry Little. Grace blef eldröd och hennes ögon gnistrade. — Denne unge man behöfver förödmjukas. — Jag kan verkligen ej inse det. Han är mycke artig, och jag antar att det pris af femhundra guincer son han uppgifver är ett artigt sätt att tillkännagifva att har tänker behålla bysten. Grace bet sig i läppen. — Oh, hvilken affärsman du är min far. Tårarne kommo henne straxt derefter i ögonen. — Den galningen! sade hon för sig sjelf. Han vil ej tillåta mig vara hans vän. Nåvål, jag kan ej hjelpa det Henry föll snart i ett tillstånd af melankolisk slöhet Hans mor blef orolig och kunde ej tiga längre. Hon bac om hans förtroende. — Låt mig dela din sorg, Henry, sade hon. Du kar ej säga mig något som jag ej redan gissat; men det skal göra dig godt att öppna ditt hjerta, och hvem vet om jag ej kan bistå dig. Jag känner mitt kön mycket bättre är du gör. Henry kysste henne och sade att det var för sent nu — Det är allt förbi. Hon skall gifta sig med er annan. — Har hon sagt dig det? — Nej, ej med ord; men jag har sett det. Hon har brännt det in i mitt hjerta,