Göteborgsposten – 8 februari 1871, sida 1

(Insändt.) I Handelstidningen för d. 27 Januari läses med anledning af det ingifna armsorganisationsförslaget en artikel som börjar med dessa ord: Hvilka äro då de faror som hota oss? Artikeln liksom dess föregångare i samma tidning har tydligen till ändamål att motverka krigsministerns förslag och menar att vi aldrig varit så litet hotade som nu. Härtill kan genmälas: Hur vet Handelstidningen det? De senaste krigen hafva kommit så öfverraskande hastigt, att svårligen någon ett år förut kunde förutse dem. Man gör derföre rättast uti att, medan tid är, ta sig i ordning att emotstå ett fientligt anfall. förefaller detta än så osannolikt. Öfverfölls ej Danmark 1864 ett tu tre? Och Österrike 18 under de geda dagarne ställa om sitt hus för att kunna möta de enda, är just det som är och alltid har varit klokt. Detta tyckes nu nationen hafva fattat och det vore derföre rätt illa om oförståndiga tidningar skulle lyckas i sina försök att häruti omstämma den allmänna meningen. Man har länge, och kanske ej utan skäl, klandrat att icke regeringen framlagt något omfattande förslag till Sveriges försvar. Nu har regeringen gjort detta och straxt börja de som förut mest skrikit öfver den förmenta försummelsen att motarbeta henne och utmåla förslaget som eantagligt derföre att ej indelta armeen vräkes, och mena att man för bättre pris skulle kunna få en duglig arms blott man gåu till roten och slopat indelningsverket samt uteslutande ställt sig på folkbeväpningens grund. Man borde dock ihågkomma att den verkliga talangen ej består uti att endast nedskrifva, utan deruti, att at det befintliga använda hvad som är dugligt samt endast soffra bort det förslitna eller oanvändbara. Nu är det just detta som krigsministern tyckes hafva gjort och således borde man i stället understödja hans förslag, äfven med de brister det möjligen i detaljerna kan ega, dervid städse ihågkommande det gamla ordspråket: le micux est lennemi du bien. Ty faller krigsministerns förslag vid denna riksdag, så är ej konstigt att förutse att ej heller något annat bli antaget och man står der då lika försvarslös som hittills. Kommer så kriget med sina gräsligheter, så blir det en klen tröst att Handelstidningen har ansett det osannolikt. Detta om armgförslaget. I öfrigt ordar Handelstidningen i samma artikel om vår gamle vän och naturlige bundsförvandt Tyskland samt om Åfaran af den fientliga hållning Sverige intagit till denne vän under innevarande krig. Att det icke hade ett ord af ogillande öfver Frankrikes orättfärdiga anfall, hvilket tvärtom möttes af bifall etc. något som IIandelstidningen häpnar vid blotta tanken på. Hvad Tyskland och dess vänskap för Sverige vidkommer, så har den senare väl egemligen visat sig deruti att Tyskland både med och utan våld vid lägliga tillfällen förstått att ätertaga de eröfringar Sverige i Westfaliska freden fick sig tillerkända och i öfrigt förstått att förtjena så mycket schaber som möjligt på sina fredliga negociationer med vårt land. Några goda handtag i vår ofta kritiska ställning kunna vi deremot ej påminna oss. Den store kurfursten ville fränröfva oss Pommern, men hindrades af Frankrike. Fredrik den store ämnade åt oss Polens öde. Allt vänskapsprof som just ej förbinda. Hvad den fientliga hållningen under kriget angår, så torde ingen kunna förneka att svenska regeringen städse under detsamma iakttagit en sträng neutralitet. Att svenska folket deremot i sitt hjerta sympatiserat med Frankrike är en sanning. Det är dock egentligen icke Tyskland, utan Preussen, som det dervid ogillat. Det var Preussen som plundrade Danmark 1864, anföll Österrike och de andra tyska staterna 1866. Männe ej dessa anfall voro lika vorättfärdiga som Frankrikes 1870 och lika väl borde framkallat Handelstidniagens häpnad? Så tycker åtminstone svenska folket som hatar öfvermod och öfversitteri. — Lyckligt hade nog varit om venska pressen mindre partiskt och i mera moderata ordalag vetat att bedömma preussarnes grymma framfart i Frankrike, men svenska pressen har härvidlag ej förfarit på annat sätt än andra länders, Danmarks, Belgiens, Hollands, Österrikes, Englands och t. o. m. Rysslands tidningar hafva ungefär fört samma språk och dessa länders befolkningar äro säkerligen ej vänligare stämda emot Preussen än Sveriges. Medgitvas måste dock att haruti möjligen kan ligga en framtida fara, synnerligast dertöre att tyskarne, att dömma af de fordringar på krigskostnadsersättning som uppställas. sikerligen kommit under fund med att äfven medelst krig kan vara etwas zu verdienen.