Göteborgsposten – 7 februari 1871, sida 3

Dijon d. 26 Januari. Polen, hjeltemodets och matyrskapets land, har förlorat en at sina tappraste söner, general Bossak Denne chef för vår törsta brigad af Vogeserarmen ville d. 21:ste sjelf öfvertyga sig om, huruvida fienden närmade sig mot Suzondalen och i det han, följd af ett dussin oficerare och soldater, rusaue emot fienden, med oerhörd tapperhet upphålla en arme med en handfull tappra. Denne nye Leonidas, så god och så älskad at oss alla, skall hädanefter saknas af den demokratiska verlden, af hvars ifrigaste förkämpar han var en. Men hans ädla fadernesland skall isynnerhet sakna honom. Republiken måste adoptera denne hjeltes enka och barn. Redan länge har jag oangenämt berörts af rykten om de fortarliga grymheter, preussarne begått. Jag trodde likväl alltid och önskade det äfven, att dessa rykten skulle visa sig ötverdrifva. Under de sista dagarnes trenne bataljer, i hvilka våra vapens seger var oss huld, har verkligheten af vära sienders afskyvärda ogerningar bekrättat sig i hela sin råa och vilda sanning. Några af våra säraue, hvilka under striden fallit i deras händer, fingo sina hufvudskålar inslagna genom kolfhugg Vara kirurger, hvilka enligt sin vana qvarstannat på slagfältet, för att vårda vära och fiendens sårade, blefvo på ett förfärligt sätt mördade. Läkare, personer vid ambulansen och kirurger tjenade till mål för dessa barbarer. En kapten vid våra friskyttar, som stannat qvar sårad å Chateau de Pouilly, uppbrändes lefvande, bunden till händer och fötter. Den olyckliges kropp påträffades nästan alldeles förbränd.