Göteborgsposten – 7 februari 1871, sida 2

Jacl kom in med ett glas vin till honom, men han afböjde det. — Och detta säger ni mig midt i ansigtet! sade Grace högdraget; men hennes barm häfdes. — Ja, jag säger er det midti ansigtet. Jag älskar er af hela min själ. — Huru vågar ni? Hvad har jag gjort för att berättiga — Oh, om ni ej vore så blek skulle jag gifva er en lexa. Hvad kunde föranleda er? Det är ej mitt fel, tack vare himlen. Ni har förolämpat mig, sir. Nej, ni måste vara olycklig nog. Jag kar blott ett ord att säga er, och det är god morgonHon gick ut ur rummet, darrande i hvarje led. Henry satte sig ner och dolde ansigtet i sina händer. Då blef Jacl idel medlidande. Hon kastade sig på knä och kysste hans darrande händer samt gret öfver hans skuldra. Han tog hennes hand och försökte tacka henne, men orden qväfdes i hans strupe. Grace Carden öppnade dörren och stack försigtigt in hufvudet, ty hon ville säga ett par ord till Jael utan att väcka Henrys uppmärksamhet. Men då hon fick se Jael och Henry i eu sådan ställning, blef hon röd som eld och brast ut i ett skratt. Jael och Henry skildes genast åt. Grace skrattade ånyo, ett obehagligt klingande skratt. — Jag ber om förlåtelse, mina vänner. Jag önskade blott få veta mr Littlos adress. Jag trodde att ni kunde skaffa den åt mig, Jael, och nu är jag säker på att ni kan det. Ha! ha! ha!