Göteborgsposten – 7 februari 1871, sida 2

— Jag skulle vilja se det. — Jag skall gå med er och visa det för er om ni vill. Mr Raby blef tydligen glad öfver denna uppmärksamhet och de gingo båda två. Grace följde dem till dörren. Då hon kom tillbaka blef hon förvånad öfver det tillstånd, hvari mr Little befann sig. Det plötsliga uppträdandet af hans onkel, som han hatade, hade ej litet upprört honom, och denne onkels inbjudning hade utsläckt hans sista hopp. Mr Raby hade ju temligen tydligt visat att han erkände Coventry som miss Cardens fästman, då han bjöd dem ut till sitt landthus tillsammans. Det var för mycket. Han sjönk tillbaka i stolen nästan svimmande, och hans händer började skaka i luften som om han fått frossa. Båda qvinnorna rusade på en gång fram till honom. — Ah, han svimmar! utropade Grace. Vin! vin! fort. Jael sprang ut för att hemta sådant, trots den förtviflade åtbörd, hvarigenom den unge mannen sökte göra begripligt för heune att det ej tjenade något till. — IIvarföro har jag någonsin inträdt i detta hus? — Ack, mr Little, blicka ej så, tala ej så, sade Grace som i sin ordning blef blek. Är ni sjuk? Hvad är det? — Ingenting. Hvad skulle fattas mig? Jag är blott en handtverkare. Hvad har jag för rätt att ha ett hjerta? Jag älskade er djupt. Jag arbetade för er, kämpade för er, tänkte för er, lefde för er. Och ni älskar denne Coventry!