Göteborgsposten – 7 februari 1871, sida 2

— — ————————— Hon hördes skratta långt efter sedan dörren var tillsluten, och hennes skratt lät både föraktligt och förolämpande. Det kunde öfversättas med följande ord : Jag höll på att vara nog enfaldig att tro på er kärlek och ha medlidande med den, ehuru jag ej kunde gilla den; men nu har ni befriat mig från alla bekymmer i detta afseende. Ha! ha! ha! — Låt mig gå! ropade Henry häftigt. — Nej, säg mig er adress. — Hvarföre det? För att uppgifva den för denna grymma, skrattande — — Nej, för min egen skull. — Det ver någonting helt annat. Jag högaktar er. Men henne skall jag hata, lika mycket som jag älskade henne. Han gaf Jael sin adress och gick derefter ut ur huset så fort han kunde. Denna afton öfverraskade Grace Carden sin far med att komma in i hans arbetsrum. — Pappa, sade hon, jag har kommit för att bedja er om en ynnest. Du får ej vägra mig den. Jag behöfver femtio pund. — Till hvad ändamål, mitt barn? — Till mr Little för hans lektioner. — Men femtio pund!