Göteborgsposten – 6 februari 1871, sida 3

SJ UM IVL DmbardecmentetL. Förfärliga tanke att de lefvande bli nödsakad att söka skydd hos de döda! nFör några månader sedan, då Paris onu va id den sköna, den glada staden — om också icke hel noch hållet efter Victor Hugos uppfattning den fö menskligheten heliga staden, likväl den, hvarest sag de mensklighet bast amuserade sig, förlustelserna. Mekka: då hade ordet -kKatakombernanågonting ), I skräckinjagande för parisarne och endast få af den iv I hade öfverskridit tröskeln till detta dödens rike, det de efter att med någon svå righet dertill erhålli h I vederbörandes tillåtelse slutit sig till de af myndig. e heterna fyra gånger om året anordnade expeditioner, Gå byggnadspolisen undersökte det Hades, som öppnar sig under Paris fötter. Under årens lopp hade man genom att följa ett regelmessigt system lyckats gifva dessa katakomber en bestämd form och ect inre sammanhang, hvarigenom de invigda med lätthet hittade fram deri, på samma gång de underjordiska hvalfven ifall af behof kunde lemna skydd och säkerhet. Det var år 1777, som man först började fundera på att skaffa denna ofantliga graf åt sina döda. Det var den dåvarande generallojmanten för pariserpolisen Lenoir, som kom på den tanken att begagna sig af katakomberna för utförande af en plan, som Just då sysselsatte hans tankar. Man hade nemligen först med förskräckelse sedan med växande förvåning erfarit hvilket oerhördt tomrum, hvaröfver man kunde förfoga under jorden, under det att Paris ofvan jord år efter år trängde till större uttymme tör sin tilltagande befolkning. På den tiden befunno sig igen alla begrafnin, platser ännu i det inre at dels i sjelfva kyrkorna, dels i dessas omedelbara närhet, å i ordets egentliga mening -kyrkogårdarne. Sedan urminnes tider hade man så sammanpackat de döda, att dessa icke allenast voro i vägen för hvarandra, utan till slut äfven för de lefvande; ty, oberäknadt deras i sanitärt hänseende skadliga följder, hämmade dessa kyrkogårdar stadens tillväxt och spärrade cirkulationen. Vi ersara nemligen af Merciers för kännedom af det gamla Paris historia ovärderliga arbete: Tableau de Paris 1752 att den i stadens förnämsta och lifligaste trakt belägna och på den tiden ännu begagnade Cimetisre des Innocents genom de oupphörligt på hvarandra staplade likkistlagren höjt sig så mycket att den låg 8 fot högre än gatorna rundtomkring till hvilka man endast kunde komma genom att klättra öfver detta berg af förruttnelse och förgängelse. Man började derföre alltmera allmänt och högljudt fordra att nya kyrkogården skulle anläggas i stadens yttersta qyarter, men hvad skulle man emellertid taga sig till med de gamla kyrkogårdarnes innehåll, stofthögarne från halftannat årtusende? Med katakombernas upptäckande var gåtan löst, men Lenoir dog, innan han hunnit sätta sin plan i verkställighet och det blef hans eftertrödare förbehållet att gripa det stora verket an. Den 7 April 1786 invigdes katakomberna högtidligt åt sin nya bestämmelse, i det erkebiskopen af Paris då medelst en gudstjenst helgade dem til förvaringsplats för döda och nu börjades denna Odysså af lik, som, noga betänkt, innefattar någonting gräsligt. Man gjorde början med den ofvannämnda Cimetitre des Innocents-, som upptog platsen i närheten af de nuvarande centralhallarne och hvars namn ännu fortlefver i det vackra torget och den berömda fontänen des Innocents, Denna kyrkogård, som redan år 1186 ansågs för gammal, omfattade år 1786 öfver en million mer eller mindre väl bibehallaa likkistor; en enda dödgräfvare, den sista på denna kyrkogård, hade här under tretio års välsignelserik verksamhet nedbäddat 90.000 af sina medmenniskor till den eviga hvilan. Till emigrationen af denna million slöto sig flera andra millioner från Paris öfriga kyrkogårdar och det berättas att man under loppet af 15 hela månader natt efter natt arbetat vid fackelsken för att befria P. is från qvarletvorna af det föregångna. Dessa fördes i ofantliga kärrlaster till katakomberna, och nedskakades deri genom en vid gatan Tombe Isoire betimlig Öppning. Der lågo nu i jättestora högar om hvarandra alla dessa tallösa generationers hufvudskålar och knotor, hvilka under en tid af — hvem säger huru många? — århundraden befolkat Pari de stora, de mäktiga och de sköna, de namnlösa och de ryktbara i fullkomlig Enighet, Frihet och Broderskap! Dock detta var ej allt. De dödas republik föregick endast med 2 å 3 är de lefvandes och vildare liktester skulle följa. Man har hittills ej gjort zig fullkomlig reda för. hvarthän revolutionen förpassat sina tusentals offer. Svaret är emellertid lätt gifvet: vägen till katakomberna var ju funnen! Hit förde man först gatustridernas, sedan massakrernas och guillotinens offer. Under sjelfva revolutionen var det endast liktägen stort, som man ledde åt detta håll, såsom t. ex. den gräsliga likb ängelsen af mer än 3000 offer efte Septemberdagarne år 1792: men längre fram uttömd. man äfven här de egentliga revolutionskyrkogårdarner, hvilka betunno sig i närheten af guillotinen. då nedstego i katakomberna bl. a. de dödliga qvarlefvorna at S:t Just och Robespierre, ar Ändre Chenier och mademoiselle de Colguy, Danton och Pethion förenades der för att aldrig mera åtskiljas. Marat hvilar der tillsammans med Charlotte Corday, hertigen af Orlöans tillsammans med prinsessan de Lamballe. Mirabeau, som revolutionen åter drog ut w Frankrikes store mäns Pantheon, innan han knappast der hunnit blifva hommastadd, måste, äfven han, vandra ner i den stora grafven; och hvem vet om ej i en undangömd vrå Voltaires hufvudskål grinar åt chevalier Rohan-Chabots? Som man vet blet ju Foltaires liksom Rousseaus lik aflägsnadt ur Panchon, då bourbonerna återvände till Paris. Katakomberna blefvo i sjelfva verket alltmer den allnanna reservoir, i hvilken Paris uttömde sina döda, å fort det kände sig besväradt af dem och den sista M Paris kyrkogårdar, som hitförde sina stilla innerånare at borgareoch proletarständen var år 1861 Cimetidre de Vaugirard. Under det dessa vidsträckta underjordiska kamnare uppfylldes med döda, hade man emeliertid relan år 1503 under det första kejsaredömet, hvilket iksom det andra utmärkte sig för sina arkitektonika böjelser, börjat att bringa någon ordning bland e uppstaplade benhögarne, att klassificera dem efter erier, efter de kyrkogårdar, der de pätraffats ller efter de omständigheter, som ditfört dem, man rjade sortera dem och i ett slags humoristiskt dödätvarelynne å la Shakespeare sammanställa dem ill de underbaraste fantasibyggnader. Visserligen rodde man sig närmare fullgöra en akt af pietet, å man samlade dessa de goda parisarnes Ämembra isjecta i symetriska rader; de göra emellertid incket af en förfärlig humor. Man tänke sig ent väggarne på milslänga sträckor, sex fot högt dda med en tapet at menniskoben, sirad med rnityrer och arabesker, med kors och kransar at ödskallar. När man en gång fått smak för denna naderjordens ornamenter, stannade man ej på halfva igen; man byggde pelare och pilastrar, altare och iktstolar och smyckade spetsarne med nyckelben, sållane funnos i lager. ålan gaf de olika qvartein namn och nummer, hvilka korresponderade med torna ofvanför, man drog längs utmed taket ett edt, svart streck, som bildar Åriadne-trådar i enna dödens labyrint och uppsatte minnestaflor, rilkas inskrifter i tälja för de vandrare, som nåm gång kunna förirra sig hit, hvarest dessa dödens arlefvor påträffats och hvem de tillhört. Om man en säga, att Paris med sina matnamn gaf saa mn l. Wi (hy