Göteborgsposten – 6 februari 1871, sida 1

— Ja blif det. Besegra dem på det sättet; låt dem spricka af afundsjuka. Men jog är rädd att ni är för sangvinisk. — Nej, jag kan göra det om ni blott vill gifva mig ett nytt ord af hopp. Grace började se orolig ut. — Mr Little, kan ni tvifla på att ni har mina bästa välönskningar? sade hon förbehållsamt och med mindre värma än hon nyss förut lagt i sina ord. — Nej, jag betviflar ej det; men hvad jag fruktar är alt, då jag vunnit den hårda striden och höjt mig upp i verlden, skall det vara för sent. Grace blef mer och mer förlägen. — Vänta ott par månader och se hvad jag kan göra innan ni — Skall man väl tro att mr Carden, som annars sällan kom in i detta rum, just i detta ögonblick skulle komma in och ofbryta dem? Han var alltför upptagen af sina egna affärer för att egna mycken uppmärksamhet åt deras utseende; annars torde han ba undrat huru det kom sig att den unge mannen var så blek och hans dotter så röd. — Jag hörde att ni var här, Little, och jag ville tala med er i en vigtig angelägenhet. Grace begagnade sig af detta tillfälle och begaf sig hastigt ur rummet. Henry som brann af otålighet hade ingenting annat att göra än artigt lyssna till ett ämne som han ansåg vara af ojemförligt mindre vigt än det som blifvit afbrutet. Men försäkringsbolaget hade fått honom i sina klor och hade beslutat draga bästa möjliga nytta af