Göteborgsposten – 3 februari 1871, sida 3

. Ett genmäle rörande jernvägsfragan. Vi meddela här nedan den förut omnämnda, i Aftonbladet för d. 10 Januari införda uppsatsen af hr L. J. Hierta, hvilken hr II. anmodat oss jemväl delgifva våra läsare. — Uppsateen är så lydande: Till redaktören af Aftonbladet! Uti Novemberhäftet af tidskriften Framtiden finnes införd en artikel med öfverskrift: Om vilkoren för jernvägsbyggnadernas fortsättande och jernvägarnes framtid i Sverige. Utgångspunkten för denna lilla afhandling innefattades i den frågan, om Srerige nödvändigt skall vara det enda land, der jernvägar ej kunna åstadkommas utan uppoffringar af det allmänna (det vill säga af staten), och artikelns syftemål var att söka visa, att detta åstadkommande icke är omöjligt med ett hushållsaktigare byggnadssätt än det som egt rum å statens jernvägar. I sammanhang härmed vidrördes ock tvistefrågan om den olika kostnaden af smalspråriga och bredspåriga banor, om deras relativa trafikeringsförmåga, och såsom ett upplysande bidrag till besvarandet af sistnämnda fråga aftrycktes i öfversättning ett protokoll, hållet i England i närvaro af en stor mängd ingeniörer från olika länder öfver anställda försök på en bana i Wales af endast två fots spårvidd, utvisande ett så märkvärdigt resultat af trafikeringsförmåga ätven med en så ringa spårvidd, att de närvarande ingeniörerna deraf föranleddes till det gemensamma omdömet, att en spårvidd af tre fot, med begagnande af samma slags lokomotiv som på den försökta banan, skulle vara fullt tillräcklig för en medeltrafik vida större än på våra svenska statsbanor och med besparing af omkring en tredjedel i kostnaden. Jag vet icke om ni lagt märke till, hr redaktör, att medan för ett tiotal af år sedan hvarje framställning, hvari smalspåriga banor förordades för hushållningens skull, at de maktegande i detta ämne bemöttes såsom ett slags fix id, med ett förnämt förakt äfven för de resultater som erfarenheten redan då hade lagt i dagen angående fördelen af några sådana banors mindre anläggningsoch trafikkostnad, så tyckes numera detta ämnes vidrörande åstadkomma ett och annat utbrott af nästan feberaktig ömtålighet. Utan att närmare vidröra orsakerna härtill, ehuru de ej skulle vara så svåra att påpeka, torde det förtjena antecknas, a.t den ifrågavarande artikeln i Framtiden medfört en verkan af det senare slaget. Artikelns författare har med anledning deraf blifvit hedrad med ett anfall, som utan öfverdrift kan kallas ilsket, af den bekante korrespondenten till Göteborgs-Posten, som kallar sig Göran. Det sem hufvudsakligen karakteriserar arten af detta anfall är, att deri ingalunda redogöres för artikelns i Framtiden innehåll; den har egentligen begagnats såsom uppslag till åtskilliga insinuationer emot författarens offentliga karakter, med utsättande af hela namnet, ehuru artikeln endast var undertecknad med initialbokstäfver. Detta anfall blef derefter, sannolikt i följd af någon påtryckning, intaget jemväl i den numera upphörda tidningen Stockholms-Posten för d. 25 November, likaledes utan något slags redogörelse för innehållet af artikeln i Framtiden — ett förfarande, som i sin mån vittnar om en egen sorts ridderlighet hos den som förestätt redaktionen af StockholmsPosten. Då nu enhvar som har tillfälle att läsa artikeln i Framtiden genast inser beskaffenheten af brefskrifvaren Görans anfall i hvad detsamma vidrör nämnda artikels innehåll, hade jag med afseende jemväl på nämnde korrespondents kända för att cj säga förut ökända karakter hvad sanningskärlek bewaftar i början icke ämnat svara något på detta anfall. Min uppmärksamhet har emellertid blifvit fästad derpå, att den ifrågavarande Göran derjemte blifvit troligen framskickad med ett par andra påståenden som icke höra till nämnda artikel, men hvilka någon letat fram åt honom ur en af de längesedan förflutna riksdagarnes förhandlingar inom statsutskottet, och hvilka nu, om de lemnades utan svar, naturligt nog skulle föranleda dem, som icke sjelfva kunna närmare undersöka förhållandet, att sätta tro till den ifrågavande brefskrifvarens insinuationer att jag farit fram med okunnighet. Det är derföre jag anbåller att genom ert blad få lemna en upplysning om dessa förhållanden, då tillfälle dertill ej mer finnes genom Stockholms-Posten. Uti artikeln i Framtiden finnes omförmäldt att regeringen vid 1853 års riksdag på grund af, såsom det åberopades, sakkunnige mäns undersökning och utlåtande, uppgaf 500,000 rdr rmt (eller 333.333 rdr 16 sk. bko) såsom det pris hvartill jernvägar i medeltal här i landet kunde byggas, och det anmärktes mot den tidens regering såsom något ovanligt och enstaka i vår förvaltnings historia samt stridande mot grundlagen, att då hr Ericson, såsom ett bland vilkoren för sitt åtagande att bygga jernvägarne, fordrade ett anslag af 750,000 rdr pr mil i medeltal, så tog regeringen detta för godt utan att deröfver höra några vederbörandek, icke ens de komiterade, på hvilkas utlåtande 1853 års framställning om den lägre summan var grundad. Nu har Göran, utan att anföra hvad härom finnes yttradt i sjelfva artikeln, i stället velat deråt gifva färgen af ett anfall på hr Ericson, ty han kallar det en försätlig uppeift., och anmärker såsom ett förtigande hos artikelns författare, att det lägre priset icke var uppgifvet af frih. Ericson, och att denne ej haft del deri. Uti artikeln i Framtiden är dock upplyst och särskildt framhållet att hr Ericson, då han at konung Oscar anmodades, aldrig hade haft befattning med någon jernväg, och deraf framgår tydligt nog, att han ej heller år 1853, som var tre år förut. kunnat vara med om det föregående kostnadsförslaget ; detsamma visade sig ock i sjelfva anmärkningen deröfver att vederbörande, de komiterade, som hade gjort detta förslag, aldrig blefvo hörda ötver hr Ericsons. Göran har vidare sökt förtaga verkan af den i Framtiden gjorda anmärkningen dermed, att general Akrell (som hade varit ordförande bland de sakkunnige man, hvilka föranledde 1853 års omtalade förslag) derjemte hade upplyst, att jernvägarne i uwlandet kostade ända till 1,050,000 rdr? Detta kan väl vara, men det går mycket väl ihop med den andra beräkningen, då det törra gäller banor med dubbla spår, och då man dertill besinnar huru mycket dyrare expropriationskostnaden är i utlandet, ätvensom en annan omständighet, hvilken här sällan beaktas, nemligen den betydligt större dyrheten af banvallens anläggningskostnad vid en lutning af blott 1 på 200, som är maximum på de större tyska och franska jernvägarna, än med 1 på 100, emedan det förstnämnda förhållandet medför ojemförligt kostbarare dels genomskärningar, dels iyllningar. Göran framhåller äfven sjelf att hr Ericson i ett anförande vid 1860 års riksdag yttrat, att han först år 1855 erhöll K. M:ts uppdrag Latt vara chef för statens jernvägsbyggnader, och dertörinnan icke haft den ringaste kännedom om de för ifrågavarande anläggningar tillkomna förslager eller beräkningar-. Detta förtjenar antecknas såsom en bekräftelse på hvad i Framtidsartikeln blifvit anfördt derom att hr FE. icke förut haft någon kännedom om jernvägsbvagnader. Ty huru skulle det annars va