Göteborgsposten – 3 februari 1871, sida 3

ern, som de varit det i att vinna framgångarne. lundringarne skola strängt straffas, äfven med döden. Tyska soldater äro visserligen menskliga, men förlängandet af deras vistelse i ett besegradt land, långt från hemmets inflytande, i förening med den ständiga samvaron med döden, har en tendens att skada deras karakterer, genom att göra dem kalla för menskliga lidanden. Det är möjligt att en gradvis förändring kommi öfver det tyska trupperna, och fara är, att ett hederligt krig skall bli ett bittert personligt hat och att de män, som reste sig med hänförelse, för att försvara sitt land, börja betrakta kriget säsom ett yrke, af hvilket de hoppas personliga fördelar. Å andra sidan har en dansk frivillig bland de franska friskyttarne omtalat i en korresp. till Fedrelandet ett dåd, som fläckar fransmännen. Han berättar nemligen, huru ett antal friskyttar dolt sig i en med tält öfverhöljd rofvagn, i hvilken de mött några passerande ulaner. Då dessa väl kommit ett stycke bort, sprungo friskyttarne ur vagnen och sköto ned tyskarne bakifrån. Vi skola icke tröttna att framhålla dylika förvildningar, emedan vi känna oss öfvertygade om, att de europeiska regeringarne och folken skola, då kriget en gång tagit slut, enas om att fastställa folkrättens grundsatser äfven för kriget, så att dylika omenskligheter icke mera komma att fläcka vårt tidehvarf. i3i.Ddada4t qc E