Göteborgsposten – 3 februari 1871, sida 2

ehuru ej utan en föregången inre strid, och med en röst som lindrigt darrade svarado hon: — Om jag vore en ung man, skulle jag vänta tills jag blefve rik innan jag yttrade mig. Jag skulle söka att få tala med henne ensam och säga henne elltsammansOm hon då visade något tecken till att hon tyckte om mig, skulle jag bedja henne vänta och säga henne att jag snart skulle bli en gentleman för hennes skull. Om hon deremot ej har ringaste tycke för er, är det bättre att veta det och lemna henne än vara i himlen den ena stunden och i afgrunden den andra, såsom jag sett förhållandet vara med er. — Det är ett klokt och godt råd, som jag vill lyda. Jag har besparat allt mitt mod för striden mot föreningarne, det hade varit bättre om jag användt en del deraf under min sammanvaro med henne. Men det är ännu en sak som jag vill fråga er om. Detta var för mycket. Jaels mod och tålamod brusto henne denna gång. — Behåll den för er sjelf, sade hon nästan vildt. Jag kan ej fördraga mera. Det finns ej en flicka bland hundra som skulle göra hvad jag har gjort för er; men ni vill att jag skall göra ännu mer. Tror ni ej att jag är kött och blod likaväl som hon? Hon började gråta bittert. Detta förorsakade Henry både förvåning och sorg. Han tröstade henne i allmänna ordalag, som ej frambragte någon verkan. Derefter kysste han henne på kinden och torkado hennes ögon med sin