Från Utlandet. Såsom vi vid första underrättelsen om Paris kapitulering antogo, synes Gambetta vilja ställa sig i spetsen för ett parti, som skall fordra krigets fortsättande. Dock bör man i afseende på de ingångna telegrammerna noga iakttaga, att Gambetta ingalunda motsätter sig vapenstilleståndet. Han tvärt m betonar, att ingenting ännu kan vara i Versailles afgjordt rörande freden, utan blott rörande Paris som befästad stad. Det är mot förödmjukande tredsvilkor han opponerar sig och stödjer sig på municipalrådets i Bordeaux beslut att protestera mot hvarje fredsvilkor, som icke fullständigt skyddar nationaläran, hvilket beslut öfverensstämmer med hans egna åsigter. Det är ock derför, som han i en proklamation till prefekterna, i egenskap af delegerad inrikesminister, uppmanar dem att under vapenstilleståndet komplettera de tre franska armåerna med vapen, ammunition och proviant. Denna uppmaning är i det bela naturlig nog, för den händelse att de tyska fredsvilkoren skulle visa sig vara så forodmjukande, att en blifvande fransk nationaltörsamling ej skulle vilja antaga dem, och det låter tänka sig. Nationalförsamlingens beslut skall Gambetta naturligtvis under alla omständigheter underkasta sig. Men lika visst är, att han skall å denna vationalförsamling ställa sig i spetsen för det parti, som vill guerre å outrance. På sin sida skall ban ha alla da brandröda republikaner,hvilka komma att inväljas i sörsamlingen, och sjelfva deras ifriga och valdsamma partigängare derutanför, såsom Flourens, Blanqui, Delescluze m. fl. Emot honom skola stå de moderata republikanerna med Favre och Smon i spetsen, monarkisterna med Thiers i