dess korthet, som betager den beställsamma lättingen all ursägt: ämnenas tydlighet eller leende utseende, som ej hotar att möda eftertarkan och som väcker äfven den mest slumrande kallsinnighet; nödvändigheten ändteligen för hvar och en liten person i samhället, som har några anspråk på att visa sig och höras i våra vackra kretsar, att känna dagens nyheter och hafva läst dagens papper, alla dessa omständigheter förenade göra ett dagblad till det lättaste vehicle för upplysning: n och förklara dess kraftiga och erkända verkan på det allmänna tänkerättet, hvilket det på en gång bör uttrycka och leda. Eger medborgaren en nyttig upptäckt att meddela, frukten af hans eftertanka och erfarenhet; begär den villrådige en förklaring, ett råd, en nödig underrättelse; det är här, som denna röst frambäres, dessa upptäckter kungöra-; dessa underrättelser Jlemnas. Tarfva våra ostz sentliga inrättningar att förbättras, våra lag:r art jemkas; det är här, som förslag dertill framställas och prösfvas. Bohöfver den allmänna uppmårksamheten vändas på stora och vigti: a föremål; det är här den skall finna både en kraftig väckelse och en säker rigtning. Saknar en dold förtjenst sin uppmuntran at det allmänna omdömet ; det är här den skall häpna art finna sig bemärkt. Hotar en uppstigande fördom att växa och rota sig; det är här den skall qväfvas. Höjer en segrande villfarelse, en rådande last, sin trotsiga panna mot förnust och seder; det är här deras svagheter blottas, deras fall beredes, deras förskananingar af förnuttets vapen nedrifvas. Så vigtigt ar ett dagbiad för ett lands ljus och sällhet; det är den säkraste måttstock af dess närvarande odling, det målar i en trogen tafla tidehvarfvets brister och behof och framlägger de krastigaste medel att afhjelpa dem. Valsignelse ötver de mäns bemödanden, som med värdighet nyttjat denna, det allmänna vettets organ. Välsignelse öfver deras stoft, som deri förelyst med sina efterdömen! Helt säkert finnes det ännu idag ingen rättänkande vän af tidningspressen, som ej om densammas betydelse hyser till punkt och pricka samma åsigter som denne unge skald, hvilken vid 30 års ålder, eit år efter det han iovalts till medlem af den vittra areopagen, lemnade detta jordiska för att gå dit, der alla lifvets dunkla gåtor lösas. Men lätt kunna dylika åsigter rubbas, Jätt kan misstroende wäla istället för förtroende och aktningen öfvergå till dess motsats ,om publicitetens målsmän i sjelfförgudningens yra och under inflytelse af personlig, sårad fåfänga äflas att i sina utgjutelser ge en bild väl af tidehvarfvets brister, men ej af dess vodling-. Eland mensklighetens heroer, ej de som fylla en skakad verld med ryktet om blodiga segrar, utan de som tyst och obemärkt verka ljusets tjenst, som vilja hela och uppbygga, ondra och bryta ner, nämner tiden med vördnad och aktning missionärerna, som likt apostlarne fordomdags tåga i härnad mot otrons mörker bland hedningarnes vilda horder. En sådan, på samma gång kristendomens och vetonskapens apostel, är eller var David Livingstone, hvars namn och hvars öden i en annan verldsdel åter ådragit sig uppmärksamhet midt under de stormar, som i dessa dagar skaka Europa. Man vill nu åter veta, att den uttröttlige forskaren, den under alla motgångar i tron på sin missions lyckliga resultater ståndaktige Livingstone under sin tredje resa till det inre af Atrika fallit för mördarehänder. Måhända skall dock ännu ett hoppets och fridens oliveblad om hans räddning ur alla taror nå oss, men äfven om så icke sker, skall hans namn för alla tider vara ivskrifvet bland tidens store andar. Det var en man, säger en af hans biografer, som genom sig sjelf blifvit allt hvad han var. Hans energiska vilja, hans outtröttliga uthällighet i att förskaffa sig kunskaper banade nonom väg till bans sällsynta framgårgar och bana till och med i vetenskapligt hänseende aktningsvärda ställning. Sjelf säger han: Kristendom och civilisation äro oskiljaktiga, den ena kan ej fortplantas utan den andra. Civilisation, handel och näringar, begäret efter ett behagligare lif, dess högre fröjder och njutningar äro just grundvalen till och vilkoren för omvändelsen till kristendomen. Och denna mission tillhör hvar och en, kom medvetet eller omedvetet arbetar i civilisationens tjenst, som medverkat till menniskoslägtes förädling, vare sig i egenskap af lärd, köpman, sjöfarande, soldat eller prest. Om också nu den ädle mannen och varmt kännande menniskovännen till slut stupat på sin post, hvad mera? Utan tvifvel bar den engelske civilisationsapostelns verksamhet hos de vilda stammarne nedlagt mer än ett upplysningens frö, Bom med tiden skall gro, växa