Article Image
Ur dagens krönika. Miscellanca. om en person på sullt allvar söresatte sig att under loppet af en enda dag uppteckna alla de tankar och idber, som under denna korta period af den menskliga tillvaron, hos honom födas, lefva och dö, hvilket bizarrt manuskript skulle ej detta bli och i de flesta sall hu u omöjlig: art visa för andra! Ty denna dagboke, ärligt förd, skulle utan tvifvel komma att uppenbara mer än en af den menskl ga naturens nattsidor: det onda och det goda kämpaju en oupphörlig strid i hvarje meniskas inre. Dessa sallsamma dagskrönikor, skulle de icke komma att förrälja oss far ärliga saker! Jo, het vss ! De skulle måhända säga oss, att under vävskapens vackraste smålee de döljer den sig bittraste afund, den svödaste vinningslystoad, att den allvarlige fam ljefaderns kyss på makans läppar i middagsstunden endast är en Judaskyss för ett äktenskapsbrottstörräderi ännu innan dagens sol bergats, att mannen, hvilken du nyss mötte så suäålande glad, som om det förmtretliga isbandet brustit och hafre-exporten på utlandet vore i full gång, just i samma ögonblick funderade på att gå hem och skjuta sig en kula tör pannan, att. ... men vi vilja ej tränga längre ner i det förunderliga tankelaburatorium som kallas meuniskosjälen, der, liksom vid verldenaa skapelse, allwng är öde och tomt och mörker på djupet om icke -Guds ande sväfvar öfver vattnet. Men denna krönika skulle äfven komma att berätta en mängd lustiga saker. Den skulle måhända säga er, att i samma ögonblick, som den firade baldrottningen fröken N. N. med ett ljutt småleende accepterar en upp bjudnivg till nästa vals, tänker hon inom sig: Herre Gud, att jag skall vara tvungen dansa med det der kumpiga åbaket, aldrig dansar han i takt, svettas gör han som en ångbäts eldare och så illa han för sedau! Den skulle omtala, ate under det hr A. med den s örsta uppmarksamhet i verlden och ett bifallssmaleende på låyparne lyssnar tll ett aflärsyrojekt af hr B. sjunger det inom den törsträmnde: Ho, ho! Däre den, som lyss ull fåglalåt; nej pass, min go-se, din rät biter inte min gas! Och, malue Apollo, hvilken massa at platta rim, oresorliga romanuppranningar och outhärdliga witzar! Lyckligtvis har den idagens krönika?, som ni nu godhetsfullt behagar genomögna, ingalunda till sin uppgift att skildia ett sådant inre lif och letverne, hon tår helt beskedligt hålla sig till hvad som passerar i det yttre lifvet, eller med audra ord skildra verlden sådan den ser ut atv vara. Betydelsetulla och skitiande äro de taflor, som nu upprullas på verldsteatern. Paris, utmattadt at blodsforlust och svalt har efter njeltemodiga ansträngningar, hvilka söka sit motstycke i verldshistorien, ändiligen några ogoublick fått andas ut, likt forntidens gladiato: på arenan, men Frankrikes kommande ode synes annu lika oalgjorut som örut: Gambetta och hans anhangare äro beredua att låta uppoffra ännu mera blod tör Frankrikes frihet, tör repub.iken, under det att kannända Bismarck samtidigt underhand ar med skridskoäkaren på Wiholmshöte om inhältandet 1 udebockerna at ett nytt blad i Napoleouidernas historia. Spanien glades åt sin unge konung, för hvilken den nyckfulla solkgunsten anuu eger endast blommor och rokelse, lialien ser framtiden i rosenrödt, protestanusmen bygger sig tempel midubland hedendomengrusade, katolicismens i sina gruudvalar ska kade minnesmärken, och svenska kyrkans otverhutvud får dask af Dagens Nyhetersuäsvärd, deriöre att han vågar tala till sina emvetsbroder 1 ötfverensstawmelse med den krist liga tro och bekannelse, som sedan den törste Gustafs dagar predikats i Sverige, den lära tor hvilken den andre Gustaf got sitt blod på Liitzens slätter. Då Degens Ryheter frankt förliknar erkebiskop Sundberg vid P.us den nionde och med sin vanliga tväreakerhet karakteriserar detta af sann religiositet genomandade herdaoret som en päåflig encyclhka, en bannbulla, slungad i ansigtet på en mangd(?) af nutidens äkta?) kristliga tänkare, då rinner oss i hågen Frauzus bekanta dialog Kabulisten och Landtpresten (inom parentes sagat, ett stycke i vår svenska -tros-mtteratur, som deuna mängd af åkta kristliga tänkare icke skulle taga skada till sin själ af att genomlasa och begrunda), när han lagger i rabulistens mun töljande urad: Du vet väl hur kritiken i vår tid Behandlar Bibeln. Hvad hon blad för blad Ej sönderrifver, det förklarar hon På sådant sätt, att endast det får gälla.

2 februari 1871, sida 3

Thumbnail