Göteborgsposten – 1 februari 1871, sida 2

sina 1l0Tut gjorda beskylImInAT OM TySKärnes grymma krigförande. Från Paris. Af alla de postunderrättelser, som hittills ingått från Paris, finner man, att allt der drifvit mot upplösning dagarne före kapituleringen, och att särskilt en bitter stämning mot Trochu gjort sig gällande. Man kallar honom visserligon icke förrädare, såsom Gambetta gjort med Bazaine och dAurelles de Paladine; men man tillvitar honom öppet oduglighet och oförmåga i att uppfylla de med hans vigtiga befattning förenade åligganden. Så skrifves till Times från den franska hutvudstaden under d. 21 Januari på aftonen: Hvilken general Trochus lämplighet för guvernörsposten i Paris än må vara, tror jag likväl icke, att det kan finnas mer än en mening ang. hans ytterliga oförmåga som öfverbefälhafvare. Parisarnes ögon ha slutligen öppnats för denna omständighet Jag är blott förvånad öfver, att de varit blinda derför så länge — d. v. s. majoriteten, ty en viss minoritet härstädes har under de sista två månaderna uttryckt den åsigten, som jag hjertligen delar, att Trochu icke är mannen, för att leda dem igenom denna förfärliga kris, af hvilken deras lands öde sannolikt beror. Ingen tänker på att beröfva honom de lagrar, han med rätta skördat, på det förträffliga sätt, hvarpå han försvarat staden, i det han gjort den nästan ogenomtränglig, och för den kraftiga arm han skapat af det till hans förfogande stående råämnet. Men just den omständigheten, att han har en så stark arme och att han gjort den åt honom anförtrodda staden ointaglig, gör det endast desto mera beklagligt, att han varit alldeles oförmögen till att begagna sig af det ena eller andra. Min egen åsigt är, att han är lifvad af den lojalasta fosterlandskärlek, att de, som beskylla honom för att vilja förråda sitt land, ha fullkomligt orätt; men jag tror likväl, att han är och känner sig sjelf vara på intet sätt vuxen ögonblickets kraf. I Torsdags lemnade han staden med omkring 100,000 man, beledsagad af generalerna Ducrot och Vinoy samt lemnade general Leflö qvar, för att under hans frånvaro representera honom. Ni vet kanske bättre än vi, huru olycklig kampen var den dagen. Jag beklagar uppriktigt parisarne i deras närvarande ställning. Såväl den borgerliga som den militära befolkningen har visat sig vida bättre, än man någonsin hoppades; de bära ännu modigt sina stora försakelser; de genom bombardementet olyckliga lidande äro resignerade och klaga icke; den nya brödutdelningen rationsvis, fastän regeringen för kort tid sedan försäkrade, att det ej skulle utportioneras, har man underkastat sig så villigt, äfven å deras sida hvilkas insjunkna kinder och magra lemmar äro stumma vittnen till, att de icke äro främmande för hungern, att de förtjena ett bättre öde, än att lida skammen af en kapitulering med en 500,000: man stark arms inom deras murar, på grund af odugligheten hos deras hefälhafvare. Ingen känner till fullo, hvem som bör tillvitas skammen af Thorsdagens nederlag (d. 19:de), det nedtryckta, förtviflande folket bryr sig icke heller mycket om att spörja derefter, alldenstund det onda ej kan afhjelpas; det är blott fåfäng möda att eftersöka orsaken. Stadens guvernör säger, att dimman hindrade honom att från sin observationspost följa trupprörelserna, och att de officerare med hvilka han utfärdade sina befallningar, ofta voro ur stånd att finna de generaler eller andra officerare, till hvilka de skickats. Starkt klander skall äfven tilldelas general Ducrot, som anförde högra flygeln, men kom först fyra timmar efter stridens början till slagfältet. Det tyckes hafva varit ett upprepande af den gamla historien. I början vunno fransmännen några fördelar och togo Montretout. Men inom kort hade den ansenligt förstärkta fienden tillbakakastat de tillfälliga segrarne, hvilka af något oförklarligt skäl lemnades ohjelpta utan förstärkningar, under det en talrik kår nationalgardister, hvilka brunno af begär att få möta fienden, skickats bort ur striden, utan att få lossa ett skott. Igår gjordes ej något nytt försök. General Trochu befinner sig i Mont Valcrien och lemnade fästet endast under några timmar i går, för att samtala med Jules Favre. Det påstås i dagens morgontidningar, att Trochu igår inkommit med sin begäran om afsked såsom guvernör öfver Paris, hvilken hans kamrater efter ett stormigt sammanträde likväl bestämdt vägrade att emottaga. Hade Trochu tagit detta steg för två månader sedan, så tror jag, att sakerna nu skulle sett helt annorlunda ut; det är väl sent att afgå, då vi befinna oss vid slutet af våra förråder. Jag hör, att anledningen, hvarför han framkom med detta sena erkännande af sin otörmåga att bekämpa den närvarande krisen, var hans öfvertygelse, att ordet kapitulation måste snart uttalas, och hans önskan att öfverflytta på någon annan pligten att uttala det, emedan han i sin proklamation af d. 6 d:s bestämdt förklarat, att han under inga vilkor skulle kapitulera. Detta är skarpa anmärkningar; men det ligger i desamma något som förtjenar stort alseende. Då Bazaine inneslöts vid Metz på en jemsörelsevis ringa terräng och af en äfven till antalet honom öfverlägsen fiende, kallade man honom förrädare, då han slutligen måste gifva sig, men — märk! — efter en