att underrättelsen om denna krigskontribution icke skall bekräfta sig. I en officiös korresp. från Versailles till Köln. Zeit. skrifves, att Bismarck bar för afsigt att verkställa följande fredsvilkor: Två provinser, en koloni, 20 krigsskepp samt en mycket betydande penningsumma. Det bekräftar sig, att Trochu lemnat ifrån sig befälet öfver pariserarmån och att det i stället öfvertagits af general Vinoy, hvilken utfärdat en proklamation. hvari han dock endast betonar armns åliggande att kupprätthälla ordningen. Det heter deri: Regeringen har ställt mig i eder spets. Vär uppgift är synnerligt svår, och vi få ej göra oss någon illusion i detta hänseende. Efter tyra månaders belägring har det kritiska ögonblicket kommit. Om jag under sådana omständigheter skulle afslå den farliga äran att åtaga mig öfverbefälet, så skulle jag icke förtjena det förtroeude, man satt till mig. Jag är soldat och kan icke vika tillbaka för faran af att öfvertaga detta ansvar. Inne i staden rör sig ett parti af orostiftare, under det att kanonernas dån ljuder utanför. Jag tager emot faran, i det jag känner mig öfvertygad om, att jag skall finna understöd hos alla goda borgare, och att armån och nationalgardet icke skola underlåta att hjelpa mig i upprätthållandet af ordningen och till beskyddandet at det allmännas väl. Afven regeringsmedlemmen Jules Ferry har samma dag utfärdat en proklamation, hvari det heter: Under aftonen d. 21:ste ha några illasinnade nationalgardister försökt storma Hötel de Ville, skjutit den vakthafvande officeren och sårat en major af mobilgardet Soldaterna besvarade elden. Hotellet besköts från fönstren till de midtemot liggande husen, hvilka i förväg blifvit besatta och hvarifrån äfven utkastades exploderande bomber. Angreppet var af den fegaste, föraktligaste art, emedan öfver hundrade skott afskötos på öfversten och ofsicerarne i det ögonblick, då de togo afsked af en deputation, som kort förnt insläppts i byggnaden, och de angripande straxt etter första salvan utrymde platsen, hvarefter vår eld naturligtvis upphörde. Vi meddela här ett par bref vill PIndep. Ige från Paris; det första dateradt d. 20 och så lydande: Den afficiela rapporten om utfallet d. 19:de söker icko dölja värt nederlag, intrycket deraf förles derigenom, att vi vid samma tillfälle unättades om, att general Chanzy blifvit slagen. I dag på m ofHHHiRgjordes en ny rapport, hvaraf vi erfara, att striden icke blifvit fortsatt i dag och att man förgafves anmodat preussarne om ett vapenstillestånd. atonen efter slaget herrskade en stark rörelse härstädes. Favre och Ferry begäfvo sig till Mont Valerien, för att tala med Trochu, och efter denna konferens uppsköts pöstballongens afgång härifrån två timmar. Tidningarne föra ett fast och bestämdt språk efter de nya olyckor som träffat Frankrike. Man anser icke Frankrikes ställning så förtviflad, trots dess hårda pröfningar, men man anser nödvändigt, att Trochu afgår irån sin post till en annan. Det är obestridligtatt han med mycken skicklighet och fosterlandskarlek ledt allt, hvad som står i förbindelse med Paris försvar, men det vill synas som att han icke är i besittning al de alanger, som en offensiv rörelse kräfver. Svårigheten består emellertid icke i att aflägsna honom, utan i att finna en man för att ersätta honom. Han har sjelf förklarat sina kolleger, att han är villig att a! träda. Detta har han äfven sagt till Ledru Rollin, som infunnit sig hos honom för att uppmana honom dertill. Ledru-Rollin har haft en konferens med 4 generaler, med hvilka han skärskådat saken; de kritiserade alla från åtskilliga synpunkter det sätt, hvarpå Trochu ledt försvaret, men ingen af dem ville bära ansvaret för att intaga hans plats. Den 21 Januari. Det framgår med säkerhet både af ue otficiela rapporterna och af alla de privata berättelser, som ansluta sig till den, att striden d. 19:de begynte med lysande fördelar, hvilka alla nästan med latthet uppnåddes, och att återtåget om aftonen ingalunda varit en nödvändighet. Med de betydliga krafter, ötver hvilka man förfogade och hvilka kunde göras dubbelt så starka, borde slaget ha blitvit fortsatt och vunnet. Då det icke finnes ens det aflagsnaste skäl att betvisla Trochues heder och då man heller icke kan beskyllahonom för absolut oduglighet, har man sokt förklara hans modlöshet deraf, att han midt under striden erhöll underrättelsen om Chanzys nederlag, och dervid förlorade all håg att fortsätta en strid, som under inga omständigheter kunde leda till, att han, på längre eller kortara afständ från Paris, skulle sammantraffta med en undsätmingshär. Sakert är, att både det mobiliserade nationalgardet och linietrupperna stredo förtraffligt, och alla undra öfver, att man icke förstod att draga mera nytta deraf. Trochu ingaf samma afton sin afskedsansokan, men man vägrade att taga emot den. Bland befolkningen herrskade det emellertid en rörelse, somider var omöjligt att icke taga i betraktande. De om striderna i proviuserna offentliggjorda depescherua, i hvilka man berättade Chanzys nederlag på tio rader och Bourbakis på 3 eller 4, gjorde ett mycket dåligt intryck och dertill uppstou förbittring otver, att man hos preussarne anhallit om ett vapenstillestånd. Befolkniugens ovilja uppväcktes afven derat, att Trochu skrifviu trån Mont Valierien till general Schnutz om att utskicka ett stort antal likbarare; detta haue dock gjorts i den basta atsigt, i det guvernören ville vara saker på, att han till samiljerna i Paris kunde hemsända liken af det stora antal mobiliserade natioualgardister, som fallit i striden. Jag har under dessa omständigheter icke förvanats öfver, att regeringens majoritet på e. m. beslutat mottaga Trochus afskeusansokan, åtminstone som högsta befälhafvare ötver de mimara operationerna, så att han allena fungerar som Paris guvernör. Hvem skall entertrada honom? Ingen kan för ögonblicket svara derpa. Man påstår att många ha uttalat sig tör amiral Saisset eller amiral Ruvnciere le Noury. Den sistnämude skall hafva törklarat, att han vill ätaga sig att göra slut på belägringen af Paris med 150,000 man, om han sjelt tår valja sina generaler. Det anses afgjordt, att general Leflö atgår som krigsminister och att till hans eftertradare nämnes Dorian, minister tör de oflentliga arbetena. Det skulle vara ett torträffligt val. Dorian har icke blott organiserat vårt artilleri, men ham har förtröstan om seger, och jag har sjelf bört honom säga, att om också preussarne stode på Concordiapslatsen, skulle han icke törtvifla om Irankrikes frälsning. ——— — — — 9— OM A — Man har onmamnt atskilliga upproriska demonstrationer, och bland annat att Bellewmllees innevånare ämnade begitva sig till Hotell de Ville. Huru sannolika dessa rykten än voro, då händelserna tycktes gifva rätt åt klubbledarnes anfall mot Trochu, har likväl allt inskränkt sig till oväsen och skrän vid de offentliga sammankomsterna. Betolkningen har hällit sig temligen lugn och ingenting har soretallit på gatorna. Det ligger ett slags resignation i det lugn, som herrskat har under de sista två dagarne, men det bör icke förvexlas med törtviflan eller nedslagenhet. Pressen fortfar att föra ett patriotiskt spräk och uppfordrar innevånarne till enighet. 1 Jr så Aj — nm lem mem tur Rn a —