vid traktater på samma satt Som torrt och om å andra sidan den nya folkrätt, som man förespeglat oss och vi alla skulle helsa välkommen, enligt hvilken hvarje folk skulle ega att frivt och oberoende af andra bestämma öfver sitt öde, icke kommit till stånd; — om alltså den gamla historiska rätten eller traktaternas rätt numera hvilar på svag grund och den nya ännu icke vunnit erkännande, så äterstår för makterna af andra rangen om de vilja bibehålla sin sjelfständighet, ingenting annat att göra än att först och främst öppet vid alla tillfällen uttala sin afsigt, att fasthålla vid sin sjelfbestämningsrätt, och vidare att anskaffa de medel, som må vara nödvändiga för att hätda denna ritt. Och det är i sanning dit, som. det tyesk-franska kriget fört oss. Det folk, som v. förblifva i sin rätt att sjelf bestämma ål öde, mise bereda sig till att stå för site var; våld och väld regera åter vår verldså: huru lång tid skall framtiden vwvis: möjli heten för att afböja de hyggliga kr serna häraf ligger i en europcisk kong å hvilken makterna med enhet och kr: ställa en billig allmän rätt till dess principer och veta att genom sin enighet och kraft gifva häfd och helgd häråt, tör den händelse att någon part skulle slå på sitt svärd och vilja sätta sig derötver. Men är det väl tänkbart, att en sådan makternas enhet skall kunna vinnas nu, då första yttringen af dess verksamhet måste bli att förbjuda Preussen införlifva Elsas och Lothringen emot befolkningens vilja och hörande? Det är hårdt att nödgas härtill svara nej och derför måste folken underkasta sig uppoffringarne, om de vilja vara och förblifva oberoende och lefva sitt eget lif, heldre än att, för att slippa utgifva en lumpen penning, låta sig, såsom ett svenskt blad för några månader sedan föreslog svenska folket, inympas som en gren på den germaniska stammen, heldre än att bli en mäktigare grannes ofrie ledsven. Men det torde väl äfven bli en möjlighet, att de mindre makterna, inseende sin svaghet, särskiljda hvar för sig, skola ansluta sig till den moderna associationsprincipen, politiskt tillämpad, och närmare förbinda sig med hvarandra till gemensamt försvar, sålunda skapande en omfattande allians, för hvilken möjligen ätven England skall kunna vinnas. Dock, detta är framtidssaker; men de tränga sig med oemotståndlig makt uppå den tänkande inför de vidt omfattande och mäktiga händelser, hvilka nu utspelas och hvilkas verkningar ej skola omfatta blott en kort tidrymd, utan skola komma att sträcka sig ut ötver nästa århundrade. Jules Favre har nu officielt telegraferat från Versailles till franska försvarsregeringens delegation i Bordeaux: Jag har i dag undertecknat en öfverenskommelse med grefve Bismarck om vapenstillestånd under 21 dagar för nationalförsamlingens inkallande till Bordeaux inom den 15 Februari. Underrätta Frankrike härom; bringa vapenstilleståndet till verkställighet och utskrif val till d. 8 Februari. En regeringsmedlem atreser till Bordeaux. Denna depesch uppslogs genast oslontligen i Bordeaux och har väl nu delgifvits de flesta kommuner i Frankrike, der denna underrättelse måste ha framkallat den största sensation. Ännu sakna vi dock upplysning om, huru underrättelsen mottagits i landsorten. Uppgifterna derifrån ha hittills varit så motsägande på den verkliga stämningen inom landet, der det ömsom hetat, att befolkningen med förtviflans hävförelse vill krigets fortsättande, ömsom att den med tvifvel öfver möjligheten at någon blifvande framgång lifligt önskar fred. Det sannolika är val, att olyckorna med Chanzys och Faidherbes blodiga nederlag, hvartill nu kommer som ett nytt slag underrättelsen om, att Bourbakis arme, kringränd på alla håll, börjar — till någon del, antaga vi — gå öfver på schweiziskt område, för att rädda materielen och sig sjelf från fångenskap, bibragt folkets flertal ofvertygelsen om, att krigets fortsättande med utsigt till framgång är omöjligt. Atv derför oroligheter icke skola uteblitva i de större städerna i södra Frankrike är dock helt naturligt. En ännu större sensation, en ännu djupare smärta har dock helt säkert underrättelsen om Paris kapitulering framkallat. Någon underrättelse om oroligheter i sjelfva den franska hufvudstaden förelgger likväl icke; det heter tvärtom, att preussarne alldeles ostördt besatt samtliga fästena, således äfven S:t Denis och Mont Valerien. Måhända skola stormiga uppträden icke uteblifva, då det gäller vapnens utlemnande; men för deras betvingande ha tyskarne kulorna och hungern till sitt förfogande, neml. kulorna från Paris egna fästen, hvilka, såsom bekant, äro så monterade, att de med minst lika stor framgång kunna användas mot en revolterande massa inne ihufvudstaden, som mot en yttre fiende, och cerneringen, i det att ingen proviant får insläppas förr, än vapnen äro aflemnade. Kan också denna åtgärd ur krigets synpunkt försvaras, så förefaller det oss deremot olidligt, om det bekräftar sig, att Paris skall i krigsskatt betala 200 millioner. Staden har redan förut strängt hemsökts af nöd och elände, och den skall nog vid fredsslutet få betala sin dryga del af de krigskostnader, som segraren kan behaga att bestämma. Att yttermera pålägga den en särskild krigskontribution, är ett nytt bevis på den grymhet och hårdhet, med hvill