— Godt, svarade Bayne, och jag anhåller om äran att så beledsaga vår ärade gäst. De gingo först genom torrsliparnes lokal och Henry gjorde följande iakttagelser. Arbetarnes hår och kläder voro genompyrda af damm från slipstenarne. Sjelfva luften var impregnerad deraf, så att hans lungor snart erforo verkan deraf. Det var påtagligt att personer som nödgades vistas här måste gå en förtidig död till mötes, förorsakad af bröstoch lungsjukdomar. Alla hade, då han frågade dem derom, något lidande att klaga öfver, förorsakadt af det arbete de hade för händer. Men de tycktes motse sitt öde med en slö likgiltighet, och det var blott en som visade sig bekymrad öfver de utsigter till sjukdom och för tidig död, som förelågo honom. Denne omtalade att några arbetsgifvare hade anskaffat ett slags fläktar, för att fläkta bort dammet från sliparen, men Cheetham hade ej velat göra denna uppoffring. De öfriga med hvilka Henry samtalade motsågo sitt öde med dystert lugn. Deras fäder hade före dem gått semma bana, ljutit samma för tidiga död, hvarföre skulle de klaga öfver sitt öde? Likgiltiga för lif, helsa och lycka, kunde de icke destomindre bli ursinniga då det rörde sex pence i veckan. Med andra ord penningvärdet af deras arbete var allt för dem, blodspriset ingenting. Henry insåg detta och fick derigenom en föreställning om d:r Amboynes sätt att se saken. Hans sinne vägde mellan hat, förakt och medömkan. Var det verkligen dessa arma varelser som beröfvat honom