af ur i halkande allmänhetens vägnar, ödmjukligen samma ton, som denne användt mot det re. gerande konungahuset, mot en af konungens högst betrodde män, begagnade sig emellertid den bålde riddaren af temligen oädla vapen. Då han, demokraten par präference, hånfullt anspelade på sin motståndares borgerliga näring, visade han sig vara fullt ut lika inbiten aristrokat, som ett gammalt riksråd med anor från hedenhös. En gång väl i farten med denna metod att replikera, skall hr Hedin utan tvifvel, om tilltälle så gifves, ej skona någon, som vågar klyfva näbb emot honom i kammaren: med hr Grafström, sockerbagaren, skall han orda om tärta på tårta, med hr Kruse, diversehandlaren, om smällfikon, hr Falk skräddaremästaren-klädeshandlaren skall han varna för Latt skära till i växteno. s. v. Som honor: ri im för dessa gratislektioner i utvecklandet at Åparlamentarisk takt torde nog landtmanvapartiets manstarka ledamöter, med frih. Koskull i spetsen, komma ut med att ofserera den akademiskt bildade läraren en liten — stut. Grefve Sparre hade sin egendomliga repertoire, hr Hedin har också sin, om man så vill: Onda tungor finnes nog på den, rsen Uppfostran saknas! Det är dylika, den sårade sjelfkärlekens plumpa och råa utbrott, som så ofta förstöra intrycket af kanske de ädlaste afsigter, de renaste bevekelsegrunder, de högsta sträfvanden. Om sådana utbrott äfven i en riksförsamling ej sullkomligt kunna undvikas, från en af hufvudstadsbänkens bildade ledamöter voro de näppeligen att förvänta! Hvad nu sjelfva den stora frågan beträffar, så taller något slags omdöme i densamma naturligen ej inom veckokrönikans område. Ett är dock visst, att svenska folkets representanter nu mera än någonsin böra ha i minnet skaldens (Talis Qoalis) sköna sång Till svenska folket, hvari det till slut heter: Smattrar trumpetens Gud, Kläd dig i vapenskrud, Brottas ännu med Gud Till dess han ger Fienden i vår hand, Seger åt Svealand, Och öfver nordan strand lågnande ser. Väl är oss Sverige kärt, Väl ar det kärlek värdt, Allt hvad vi älska lärt Var fosterländskt, Långligan tid också Skall gamla Sverige stå, Blott våra hjertan slå Enigt och svenskt! Från riksdagsdebatterna till väderleken! Ett steg ej malapropos just i dessa dagar, då menskligheten, åtminstone den göteborgska, är utsatt för ett munväder af ampraste beskaffenhet: en s. k. nare af värsta sort. Nordostanvinden är ej alt leka med, han biter ifrån sig lika bra, som en enragerad riksdagstalare eller en mångelska på Kornhamnstorg. Mot väder och vind kan man dock skydda sig, damerna ha sina baschliks och horrarne sina pelskragar, n. b. de mycket ömtåliga, eljest hör det till goda tonen i högan Nord tör oss skapelsens herrar att icke låtsa om dylika bagateller. Men väglaget? Ja, det är nu en annan sak, mot dess faror kunna vi ej skydda oss utan benäget biträde af de hrr amatörer, hvilka poliskonstaplar kallas. Olyckligtvis förhåller det sig med dessa som med andra amatörer: de hålla icke alltid hvad de lofva. Men, då blir felet, som i alla andra fall, icke individernas utan instruktörens, arrangörens, direktörens, hvad man nu vill kalla honom. Sagde personlighet representeras härvidlag, eller vid det här väglaget, af poliskammaren, som det tillkommer att tillse om af honom utgifna förordningars efterlefvande af polisbetjeningen öfvervakas eller icke. Nu är det visserligen sannt, att någon kungörelse om trottoirernas upphuggning och sandning efter inträffadt snöfall ännu icke på det nya året varit synlig i stadens tidningar, men förordningen bör dock ligga ej allt för djupt förvarad i hvarje pligttrogen polismans bröst och det är derföre, som vi här, å den ri frangaisen — rm Am ER AA HA rr M — — 1 TT— AOA S—. anhålla att vederbörande myndighet godhetssallt behagade uppfriska hrr husegares och husegarinnors minne i detta hänseende. Att göra en liten kullerbytta är visserligen, på det hela (eller på det hala) taget, icke så synnerligen farligt, men man kan vid en dylik piruett lätteligen bryta af sig en eller annan extremitet, som ingen husegare, ingen poliskonstapel och ingen poliskammare i verlden med bästa vilja förmår ersätta eller lappa ihop. Vi vilja härmed alldeles ieke ha gjort ett berg af ett sandkorn, tvärtom, det är just några sandkorn, vänligt utströdda här och der på trottoirernas rutschbanor, som vi, och många tusende med oss, begära för att kunna berga oss. Nya Teatern sortsar att stå högt i allmänhetens ynnest och fulla hus höra der ej mera till sällsyntheterna. Och likväl har dir. Åhman, som en försigtig general, med undantag af Heder och penningar och -Det skadar inte, ännu icke visat de effektfullaste af de projektiler, hvarmed han ämnar gå löst på publikens goda smak och dito kassa. En dylik kraftig projektil blir utan tvifHAl GDanihan KT Mg kt