Kamrarnes inbördes förhållande kan nemligen med all önskvärd noggrannhet exprimeras genom formeln Hamilton Wallenberg -SparrseTörnfeltHedin. Grefve Hamilton öppnade som vanligt kampanjen i Första kammaren: intentionen var den samma men gadden hade han lemnat qvar i den De Geerska ministören. Sanningen fordrar det erkännande att hans ställning till regeringens första man är alldeles förändrad, i det han med hans nuvarande excellens hr justitie-statsministern eger alla sympatier gemensamma, både politiska och religiösa. Det var också finansministern e1sam som var föremålet för attacken, men den ofrälse departementschefen redde sig på det hela ganska bra. Vi hörde på sin tid talas om ea förnäm adelsdam som i en af våra universitetsstäder gick omkring hos de fattiga och lärde dem att lefva fint af ingenting; ungefär sådan förekom grefve Hamiltons lärdom att gjuta kanoner af tobakstullen, anskaffa gevär af kaffetullen, bygga fartyg med risgrynstullen och befästa Stockholm med bränvinsskatten; kanske vi emellertid misstaga oss och att det var af förtullade risgryn som Stockholms och Karlsborgs vallar skulle byggas. Grefve Hamilton är, som hvar man min nes, allt sedan den dag då ban ordinerade sin famösa matsedel för Andra kammarens ledamöter, en mycket stark ekonom, och han röjer detta framstående anlag i all behandling af statsfinanser; han blir ofta mesguin. Han såg vådor af alla slag i upplåningen af de femton millionerna, han vill knoga, jemka på det som fiones för handen. Detta hindrar emellertid icke att han ej har fina och träffande anmärkningar i det enskilda, och han vet att åt sina ord gifva ett fosterländskt Schwung, som aldrig förfelar sin verkan, emedan det patriotiska tänkesättets tillvaro är höjdt öfver allt tvitvel, fastän det aldrig spelar forte, än mindre slår på trumma. Efter honom kom br JVallenberg, hans barndomsvän, och såsom man nu temligen allmänt väntar, hans politiske bundsförvandt. Denne i många afseenden utmärkte representant hade under förra riksdagen mer och mer; isolerat sig från sina gamla vänner, och vid riksdagens slut var hans ställning allt annat än klar. Det var derföre sannolikt att han icke skulle blifva återvald i statsutskottet och hr W. hade den takten att på förhand undanbe sig att komma i fråga, en önskan som äfven af kammaren samvetsgrannt respekterades. Han hade denna gång inga egna utskottslistor och röstade, som vi tro, med den från skånska sidan dikterade majoriteten. Hr W. har en gång för alla valt sjövapnet till sin cheval de bataille och öfversållade från dess rygg den fattiga femte hufvudtiteln med handgranater. Detta är otvifvelaktigt den svagaste delen af vår statsinrättning, och kastkropparne skulle hafva susat om öronen på sjöministern, hade han varit tillstädes. Några sofismer kommo med i räkningen, måhända, och det gamla Carthago delenda, de perpetuella räntorna måste också fram på scenen. Det kan ej gerna fela att denne talare hädanefter kommer att intaga en oppositionel ställning mot den närvarande finansministern, men som han vet hvad han säger, kommer debatten derpå att vinna mer än den förlorar. Det råder en viss nyfikenhet att se hvar han kommer att söka sina allierade sedan han öfvergifvit Skåne. Vägen derifrån till Stockholm går genom Skaraborgs län, och det är mången som tror, att han der skulle bli mottagen med öppna armar. Vi skola ej spilla många ord på ett par protektionisters hjerteutgjutelser; lika litet skola vi upptaga utrymmet med frih. 4. C. Raabs smalspåriga kosmopolitism. Han är mannen att om det gällde kuska verlden omkring på sin politiska velociped, och vi önska honom en mycket lycklig resa. Så mycket om det fredliga och saktmodiga Öfrerhuset, der grefve Erik Sparre nu förklarar för hela verlden att han fann stugan för trång och luften för qvalmig. Derpå är också icke att undra; man kan ha roligare än att låta sina uppgifter kriticeras af riksarkivarien Nordström, hvars sega minne aldrig släpper ifrån sig den der gamla vagnen, i hvilken man gemensamt reste till Trondhjem, och grefve Sparre har helt andra utsigter till allianser bland Andra kammarens radikaler och bland sina embetsbröder i den Första. Också försmådde han ej att i Måndags göra regeringens ledamöter förtrogne om silt suveräna förakt för samma regering, hvilket också ådrog honom den dräpande repliken från statsrådsbänken, att fronderiet, hvaröfver han klagade, icke hjelptes med afsättligheten, hvilken han förordade såsom en hjelp deremot. För öfrigt förklarade grefve Sparre att han, oaktadt sitt frondörslynne, satt qvar på sin förtroendeplats, derför att så många hafva inteckningar i hans person. Ir Hedin, hvars intima vänskap med grefve Erik Sparre under förra riksdagen var notorisk, skulle helt säkert med långt större rätt kunna hafva gjort samma förklaring, med inrymmande naturligtvis af det olika värdet mellan landsoch stadsfastigheter. Det är äfven många som hafva inteckning i hr Hedin, ehuru han sannolikt af sin kända blygsamhet var hindrad att bekänna det, och man behöfver ej våga sig allt för långt ut på gissNr inmaArnAa AMRA ir a S02 MM B33 h3 65