Göteborgsposten – 27 januari 1871, sida 3

Stämningen i England. Under det Englands ministrar, hvilka representera bomullspolitiken, eller de rika tabriksoch börsherrarne, hvilka, för att i en behaglig neutralitet kunna göra stora afsärer och fylla yttermera sina kassakistor, med en anmärkningsvärd flegma låta sitt land glida ned mer och mer från stormaktsställningen, i det att det låter sin ende verkligt gagnelige bundsförvandt, Frankrike, alldeles nedbrytas, utan att på något kraftigt sätt söka att åter upprätta det, — röra sig deremot inom massan af det engelska folket helt andra känslor. Det skulle också vara sällsamt, om det icke förhöll sig så. Utan att bifoga några egna kommentarier, vilja vi här meddela ur ett par bref från London till tKöln Zeit. af d. 18 d:s följande: Den förestående demonstrationen på Trafalgar-Square skall riktas ej allenast emot Tyskland, utan äfven emot miristören Gladstones utländska politik, derför att denna icke afgjordt träder inom skrankorna tör Frankrike. Huru oväsentliga dessa meningsyttringar än må vara i och för sig, eftersom de inslytelserikare lagren af befolkningen håller sig på afstånd ifrån dem, så bidraga de likväl till att alstra en retad stämning mot Tyskland och dermed äfven ovilja mot drottningen, som man på alla dessa meetings beskyllar för att hafva partiskt tagit parti för Tyskland. Man bör derför ej undra öfver, om ministrarne skulle gifva drottningen det rådet att för denna gång nppgifva sin föresats om att personligen öppna parlamentet. Det skulle bli svårt att under färden dit och derifrån kunna skydda henne emot bullersamma demonstrationer, hvilka man för hennes och den goda sakens skull heldre borde undvika, och det vore derför bäst att man beröfvade gatupöbeln hvarje tillfälle dertill. I det andra brefvet skrifves: ÅAgitationerna bland arbetsklasserna till förmån för Frankrike fortfar; hufvudagitatorerna, Merriman, Odger, Salomons o. s. v., anordna med beundransvärd personlig uppoffring det ona meeting efter det andra, och dessa herrar ha nyligen erhållit underrättelser, hvilka omtala Favres ankomst till konferensen såsom sannolik. På det sist hållna meeting förklarade sig äfven de tyska föreningarne vara ense om att högtidligt mottaga den franske representanten; frågan är blott, hvad de hedersmännen mena med tyska föreningar. På detta möte beslöts för öfrigt att till nästa Måndag anordna en storartad demonstration på Trasalgar Square såsom en protest mot Preussen, mot engelska regeringen och mot det Granvilleska utrikesministeriet, hvilket är den rena exponenten för preussiska prinsar. Såsom läsaren funnit af det ofvan anförda, framkastade de tyska tidningskorrespondenterna i London, att det blott är Londons gatupöbel, som i England opponerar sig emot den engelska regeringens omanliga och kraftlösa politik. Det är likväl icke så; ty flera af Englands mest framstående män känna sig nedtryckta under bördan af de samvetsagg, som hvila på dem. Och detta ej blott ibland tories, utan äfven ibland whigs. Så har till exempel en man, som ännu helt nyligen var medlem af den engelska regeringen, mr Otway, inför sina valmän i Chatham bållit ett anmärkningsvärdt tal, i hvilket det hette: En konferens är i närvarande stund samlad i London, men detta tillhör de ämnen, öfver hvilka jag ej kan f. n. uttala mig. Jag kan hvarken tala om dem, som äro representerade å densamma, eller om dem, som icke ära det. Jag vill icke heller uppehålla mig vid orsaken till konferensen eller spekulera öfver dess sannolika resultater. Men om min röst nu kunde utöfva något inflytande på min ädle vän, lord Granville, som intager presidiet i konferensen eller sjelfva den rådslående församlingen, så skulle jag säga till dess medlemmar: I kunnen nu utföra en stor handling. I kunnen försöka att hejda det blodbad, som väcker förtviflan inom hvarje hem i Frankrike eller Tyskland. Om uppgiften lyckas för eder, skolen i skörda hela mensklighetens välsignelse. Misslyckas det, skolen j atminstone vinua menniskornas aktning. Men om j, som, i egenskap af de europeiska stormakternas sändebud, ären församlade vid konferensen i London, skiljens åt, utan att hafva gjort något försök till att hejda detta krig, så skolen j icke allenast icke gifva ökad glans åt edra hedrade namn, utan åsamka det diplomatiska ståndet, hvars prydnader j ären, ett välförtjent förakt (starka bifallsrop). Otwway skildrade derpå de fasor, för hvilka innevånarne i Paris voro utsatta genom bombardementet, och sjelfva Paris sedan, denna stad, com ej har sin like i afseende på skönhet och vigt. Han erinrade om, att det fanns mer än en million qvinnor och barn i verldsstaden, att bomber töllo ned i densamma både natt och dag, och att tyskarne särskilt lade an på att förstöra de praktfullaste byggnaderna med petroleumsbomber. Derefter tillade han: Man har med en cynisk råhet, som aldrig skall bli glömd, så länge Rhens och Seinens vatten rinna, sagt till Frankrike, att Paris skall få koka sin egen soppa. (Det är, som bekant, Bismarck som haft detta yttrande.) Är det icke på tiden, att de neutrala makterna i Europa låta sina röster höras i denna sak? Det tjenar till intet att säga mig, det Englands, Österrikes och Italiens röster (med hvilka ätven andra länder skulle förena sina) icke skulle bli hörda; jag säger, att det skulle vara en försagd politik, som ville förhindra dem ifrån att höja sin röst (bifall) — ja, en försagd och ovärdig politik, ej blott för de nämnda länderna, utan för hela menskligheten (starkt bifall). Ur Otways tal må äfven framhållas en