Göteborgsposten – 27 januari 1871, sida 2

. stor brådska det beslut fattades att göra vårt to mill. jernvägslån inhemskt, uttalat vårt deklagande öfver det till grund för beslutet liggande oriktiga åskådningssättet, som låter en åtgärd, hvilken för den enskilde industriidkaren fördyrar kapitalet, framstå såsom en fosterländsk gerning. Vi hafva alltid ansett, att den produktiva upplåningen bör intill dess större rikedom hunnit samlas inom vårt land ske inom främmande länder med lägre räntefot än vårt eget, medan det inhemska kapitalet sparas för statens improduktiva upplåning, till den tidpunkt då antingen krigstara står för dörren eller så beskaffade behot som de närvarande yppa sig. Ett så gynnsamt tillfälle, som det hvilket under första hallåret af år 1870 visade sig att så ett svenskt statslån placeradt i utlandet, har icke på länge förefunnits och kommer troligen ej heller att på länge åter föresinnas. Men fastän rätta tidpunkten nu är forsuien, tro vi likväl att den sista af grefve Hamiltons anmärkningar innebär så mycken sanning, atv förra riksdagens beslut om upplåningssättet för jernvägslånet borde i så måtto ändras, att det öfverlåtes åt fullmäktige i riksgäldskontoret att i utlandet uppnegotiera den resterande summan, ifall de anse detta för landet förmånligt. Ilärigenom undvikes olägenheten af den nyssnämnda med rätta tadlade koukurrensen, på samma gång vårt finanssystem i denna punkt kommer att hvila på en principielt riktigare grund än tillförne. Om den hufvudsakliga uppmärksamheten under denna diskussion fästades vid gr. Henning Hamiltons anförande erbjödo likväl andra momenter af debatten älvenledes stort intresse. Hr Wallenberg, hos hvilken åsynen af 5:te hufvudtitelns siffror synes hafva väckt gamla minnen från hans örlogsmannatid, styrde i frisk kultje sin polemiska farkost upp till äntring af sjöministerns förskansningar, och såsom ett anmärkningsvärdt faktum kunna vi anteckna att han här verkligen en gång höll ett föredrag, som ej slutade med hans vanliga ceterum censeo: upphäfvandet af 72 5 Reg. formen. Frih. Raab återkom, utan att låta sig afskräckas af minnet om den surmulna admonition, som han förra riksdagen erhållit af utrikesministern, till sitt redan då väckta, enligt vårt förmenande välbetänkta, förslag om att understundom högre embetsmän ur andra departementer skulle utnämnas till diplomatiska befattningar.! I Andra kamaren var det de unga ärelystnader, som Stockholms valmän funnit tillräckligt trifliga för att placera på sin riksdagsmannabänk, hvilka synas velat spela samma role der som gr. Hamilton i första kammaren, och i hrr Mankells och Hedins mjukare modulerade hufvudstadstoner mängde sedan, för att göra den nyliberala treklangen fullständig, hr Jöns Pehrsson in sin småländska brumbas. I sorna tider brukade frih. Joh. Liljeneranta vältaliga stämma och verkliga intresse för statsmannavärf att vid detta tillfälle excellera; epigonerne äro honom kanske icke fullt vuxne, Men deras anföranden äro emellertid förtjente af sitt eget kapitel!