(O — — U. — — —— — utgifter voro mindro än nu; men skulle de väl till den tiden vilja återgå, eller förmå de sjelfva numera inskränka sina utgifter till hvad de då voro? Hvilka offer lägga de sjelfva på fosterlandets altare? Afsäga de sig några inkomster, som erbjudas dem af staten? En besynnerlig position, måhäada strategisk, intogkapt. Mankell, som började debatten om statsverkspropositionen, hvars stora anslagssummor hade väckt hans häpnad — och likvisst är han ju krigare ex professo? Han hade väntat sig att i stället för vapenskatt möta förslag till tullnedsättuingar. Han ansåg det inkonstitutionelt att regeringen vågade återkomma med förslaget om anslagstillökning för garnisonsregementenas mathållning, som visat sig vara otillräcklig. Han ansäg det alldeles för djerft, att regeringen antagit det riksdagen skulle bevilja de anslag som äskats, och för Karlskronas försvar ansåg han intet böra beviljas — naturligtvis emedan han hyser stor missaktning för sjöförsvaret. Han ville icke att regeringen skulle få dispositionsrätt öfver 17 millloners-lånet, utan det skulle af riksdagen sjelf och årligen utportioneras, och han kunde ej gilla, att regeringen ville göra armöanslagen till föremål för gemensam votering mellan begge kamrarne. (Det föreföll nästan så, som betraktade hr Mankell Första kammaren såsom obefintlig, alldeles som biskop Agardh i lifstiden, hvilken i sin statsekonomiska statistik föll på den roliga idben att ur konungalängden utesluta Carl XIII, förklarande honom icke hafva existerat.) Civilministern besvarade genast hr Mankells inkast, och så grundligt, att sedan teg hr Mankell nöjd med hvad han fått. Kom så i ordningen hr Jöns Pehrsson, som räknade sig till förtjenst att vara envis, och talade äfven om de stora statsutgifterna, antydande med vanlig diskretion, att om regerningen blott fick sina anslagsfordringar bifallna, så blet det ej så noga huru pengarne användes sedan. Men deretter blef det lif i spelet när grefve Erik Sparre fick ordet. Han talade tullt en timma och så att ingen i sju kungariken kan görat efter, och jag vill se den protokollist som troget kan återgtitva allt hvad den ädle gretven sade. Men undan gick det, och den segren vann han att åhörarne skrattade ofta åt det skoningslösa sätt hvarpå han behandlade sig sjelf. Ömsom var han stor fosterlandsvän och mycket lojal; ömsom hvarken det ena eller det andra, allt som det föll sig. Hvad ha vi väl gjort — trågade han — för vårt kära fosterlands försvar? Intet. Inte ett fnask — och det är skamligt. Anslagen till försvaret borde beviljas; men vapenskatt på 12 år skulle han motsätta sig och skulle bestämdt votera emot ett lån på 17 mill. rdr. Han föreslog andra utvägar, framförallt indragning af tjenster — exempelvis tolk stycken endast i justitierevisionen. Göromålen skulle ändå gå som en dans. Naturligtvis tänkte han ej på att de tjenster som han ville indraga innehafvas på grund af fullmakt af personer, som ej lagligen kunna afsättas, men för vinnande af den goda saken kan ju gå an att på försök tillsända dem det turkiska silkessnöret, och förstå de ej vinken, så är ock blåsyra, rätt administrerad, ett ganska verksamt medel och ganska billigt. Grefven talade mycket om sig sjelf — vett dåligt ämne, anmärkte han och skrattade, så ock åhörarne. Att han i många är lidit rysliga törtöljelser har han förr meddelat, men den saken sades nu och för bättre minnes skulle om igen. Så fort han uppträdt i en eller annan riktning, hade man genast frågat: hvad vill han, hvad vill han hafva? Och ban ville dock — så otroligt det kan förefalla — aldrig ha något för egen räkning; men han vill verka och gagna för det kära fosterlanlet. För min del tycker jag också att den idle grefven redan har fått ganska mycket: a regeringen en ganska god landshöfdingeindelning och allt emellanåt extra inkomster, vilka i hans hand ha ett högt värde. Af epresentationen har han fått rättigheten att i i vidsträcktare mån än någon tala allt och om ilt, som taller honom in, och slutligen har lan — jag vet ej så noga af hvem — fått lenna naiva tillförsigt, medelst hvilken han ej vekade att nu kreera sig till den Gambetta om i en kritisk tidpunkt vill försona de striliga opinionerna. Hr grefven hade gerna unnat tillägga, att han långt före och mycet oftare än den celebre fransmannen gått ill våders, men utan att anlita luftballongen. I Ian delgaf kammaren nu bland annat sin meAd att I alla mltningar salttama dan nog 1