Riksdags-Kaleidoskop 1871. IV. Den 24 Januari. Äfven i år föregicks remissen af den kungliga propositionen om statsverkets tillstånd och behof af en långvarig diskussion i båda kamrarne. I den Första slutades den dock vid tre-tiden, men i Andra kammaren, der några talare uppträdde med ganska bittra yttranden, slutades ej diskussionen förr än vid nio-tiden. Emedan ryktet hade förkunnat att märkliga antöranden skulle förekomma, så voro åhörareläktarne till trängsel upptagna. Man har nödvändigt velat att representanternas yttranden då denna kungliga proposition föredrages skola, sammanförda till ett helt, antaga karakteren at en parlamentarisk svarsadress till upplysning för regeringen rörande stämningen i landet. I ett afseende — och i den vigtigaste punkten — var den så äfven. Samtlige de representanter som uppträdde, med undantag af tre, hade sattat den politiska ställningen och erkände den oafvisliga nödvändigheten af att vårt försvar måste ordnas om vårt oberoende skall betryggas; och detta försvar, om det skall blifva betryggande, tager stora uppoffringar i anspräk. Ett par talare i Första kammaren klandrade, eller kanske rättare anmärkte, att regeringen begärt för litet, och några ansägo att detta specielt var fallet i afseende på sjöförsvaret, hvarpå sjöministern svarade, att orsaken dertill var dels att frågan om landtförsvarets ordnande så länge stått på dagordningen, att den nu borde lösas, och dels att om större anslag begärts till krigsfartyg så kande inträffa att dessa måste skaffas från utlandet, hvarigenom den svenska industrien ådrogs oförskyldt en förlust, oberäknadt att fartygen blefve dyrare. Grefve Henning Hamilton förklarade sig benägen att bevilja tre gånger sjutton millioner rdr för vårt försvar, men då han kom till frågan huru de nu ifrågasatta 17 millionerna borde åstadkommas, framkastade han så många svårigheter och framkom med så besynnerliga förslag, att om de förra egde någon vigt och de senare voro allvarligt menade, frågans lösning i verkligheten skulle förhindras. Att vilja föreslå det medlen som erfordras skulle åstadkommas genom ytterligare förhöjning å tullen på de nuvarande s. k. kassaartiklarne samt genom ökad bränvinsskatt och konsumtionsskatt å tobak, i stället för genom ökad direkt bevillning, synes antyda att hr grefven icke gifvit sig tid inse att skattebördan, enligt hans förslag, hårdast skulle drabba de obemedlade, och derjemte gifva ökad fart åt tullförsnillning, lönnbränning m. m. Fullt praktiskt var deremot hr Wallenbergs förslag att nu åstadkomma ett inhemskt fondsystem, hvartill konjunkturerna äro gynnsammare än någonsin tilllörne. Diskussionen i Andra kammaren hade en helt annan karakter än i den Första. Man erkände naturligtvis att försvaret borde ordnas och fosterlandskärleken tog ut sin rätt; men af flera talares utlåtelser kunde man mer än ana, att de likasom harmades deröfver, att de nu ej kunde tillvita regeringen brist på initiativ i försvarsfrågan. Hvad de anförde afsåg vida mindre att blifva vägledande för statsutskottet, som skulle behandla den kongl. propositionen, utan mera för att göra effekt på läktarens innevånare och på referenterna till vidare befordran. Derföre samma klagan nu, som förr om statsutgifternas tillväxt. Denna klagan har alltid förts, och kommer ganska säkert att föras så länge verlden står. Jag betviflar att de som nu klaga öfver de stora statsutgilterna i jemsörelse med under en förfluten tid, verkligen skulle finna sig nöjdare om de plötsigt förflyttades åter till den. Alla dessa klasomän ha sjelfva någon tid lefvat då deras