nödvändiga till föravarets ordnande; medlen wodde han kunna utan synnerliga svårigheter åstadkommas genom direkt och indirekt beskattning, och försäkrade att äfven de arbetande klasserna ville gifva sin skärf till försvarsverket. Den patetiska tonen anslogs af hr Key, som vanligt, och då han i tidningarne sett au olika opinioner uttalats, så trodde han att situationen skulle klarats om regeringen hade begärt tillsättandet af ett hemligt uttskott på sätt 50:de S R. O. förmäler. Då så ej skett kunde riksdagen i lugn öfverväga de af regeringen framställda behofven. Så utan floskler och konstigt hopfogade ordställningar läror hr Key aldrig förr ha yttrat sig. I anledning af hr Keys yttrande, hvari trontalet äfven vidrördes, uppträdde h. exe. utrikesministern med ett längre anförande, enkelt och anspråkslöst, men som verkligen klarade situationen för dem, hvilka sett den oklart. II. exc. visade huru föga traktaterna respekterades af de mäktige på jorden, och att hvad i trontalet derom yttrats var fullt berättigadt. Ingen af kammarens ledamöter befann sig väl i en så beklamd sinnesstämning som hr Hierta, men det gällde ju också — anslag. I afseende på de för försvarsväsendet, gick hr Hiertas åsigter ut på detsamma som stått att läsa och kommer att läsas i Dagens Nyheter. Sjelf en typ för treden på alla vilkor som ej medföra utgifter, trodde han att Preussen snart skulle tröttna med att slåss, och de öfriga makterna bli lika fromsinta som talaren är. Han gat Preussen nästan en vink om, att ifall eröfringslusten ökades, vända sig mot Holland och Belgien, och Ryssland anvisades att gå på Turkiet. På något krigsutbrott trodde ej hr Hierta, och derfore kunde man lugna sig och — pruta på de begärda anslagen; men huru han talade så undtoll honom dock — jag tror nästan i en af dessa olyckliga mellanmeningar, på hvilka man ofta blir rasande sedan — ett erkännande -att något måste göras för försvaret, så väl med hänsyn till ställningen, som äfven den förutan, och det var ju ett ganska djerft uttalande, ehuru en räddningsplanka förefinnes i det lilla ordet något. Illa råkade talaren ut när han kom på tal om de stora summor som erfordrades till försvar för Karlskronas sju inlopp, ty då kom kapten Palander och upplyste att de utgjorde endast tre, och han gendref ätven hr Hiertas påstående att Karlskrona icke kunde försvaras. Jag tror att denne talare skulle kommit i en kinkig ställning om någon frågat hvad han egentligen ville göra med Karlskrona, efter som det icke kunde försvaras; om det skulle lemnas för fäfot, eller säljas. Talaren hade troligen icke i minnet qvar huru mycket obehag der Notar Hierta för flera år sedan oförtjent skördade af uppgiften om ett förslag till Gotlands försäljning ull engelsmännen. — Äfven i en annan tråga råkade hr Hierta illa ut. I afseende på det framlagda förslaget till ordnande af k. teaterns affärsställning uppgaf hr Hierta att den tillsatta teaterkomitån genom en kuriös deduktion kommit till den förklaring att dramatiska teatern vore inköpt för statens räkning, hvarföre tal. ansåg nödvändigt att en ny komitå tillsattes; men nu fogade händelsen så att en af teaterkomitens ledamöter, hr Kallstenius, satt i kammaren och han underlät icke att upplysa det hr Hierta läst komiksbetänkandet rasande, enär deri ganska tydligt står att nämnnde teater inköpts ej för K. M:t, utan för teaterdirektionens råkning. En mycket kuriös åsigt uttalade han, den nemligen att ingen af representationen borde eller behöfde uppträda till regeringens försvar, enär den nog kunde värna sig sjelf. Diskussionen rörande Hottans angelägenheter fördes egentligen af kapt. Palander, som med värma och sakkännedom talade för större anslag till sjöförsvaret, hvilket i den kongl. propositionen blifvit mindre än vederbort påaktadt, hvarpå sjöministern anförde hvarföre han ansett att med sjöförsvarets ordnande i större skala ännu kunde anstå någon tid. (Forts.)