bedja er utrymma dessa rum, på det vi måtte få skärsliparne tillbaka. Henry blef blek, men det var ej lönt att resonnera. Han tog på sig sin rock och sade till Bayne att han väntade sin månadsaflöning. Då han sedermera stod i begrepp att aflägsna sig, yttrade Redcar: — Gif hit din hand, kamrat; du vet att den ene skall vinna och den anåre förlora; jag har oj det ringaste agg mot dig. Det är blott en skråfräga. Henry stod med korslagda armar och betraktade Redcar. — Jag hade hoppats, sade han, att ni skulle bedja mig om ett möte, man mot man. Men jag kan ej vägra att gifva min hand åt en person af min egen klass, som begär densamma. Der har ni den. Då allt kommer omkring förtjenar ni att vinna, ty ni äro trofasta mot hvarandra; men en arbetsgifvaro kan ej vara trofast mot en arbetare eller mot något annat på jorden än sin egen ficka. Derefter lemnade han rummet. IX. Striken var öfverstånden; sliparne återvände till sitt arbete. Henry Little lutade sig mot ett hörn af byggnaden och lyssnade till ljudet af de kringrullande slipstenarne. Han stod der tröstlös — den ende arbetare som var utan arbete -— och led bittert af det nederlag han