QWO —EUk——— strö ut tusentals riksdaler på en gång. Uppgiftens första del kan jag, som hatt den äran att i flera år vara hr grefvens granne på lan det, konstatera, men betviflar dock att gretvens hushållsaktighet kan eller bör adopteras af staten. — Det torde väl icke behöfva sägas, att hr grefven i sitt långa föredrag återkom till sitt favoritämne, den dryga trafik. kostnaden vid statens jernvägar, huru han lye kats pruta ner den med 700,000 rdr. Men förklarade sig först då skola tiga, när trafikstyrelsen gaf honom ytterligare 300,000 rdr; i anledning hvaraf civilministern upplyste att gretven redan i verkligheten fått 446,191 rdr 11 öre, således nära 150,000 rdr mera än han begärt. Likaledes angrep han jernvägsbyggnadsstyrelsen för dess dyra kostnadsförslag, och uppgaf såsom ett gravamen, att denna styrelse uppgjort ett dyrare och ett billigare kostnadsförslag i afseende på den norra jernvägens byggande, med anledning hvaraf civilminister också erinrade, att medelst begge kostnadsförslagen kunde icke ett lika godt arbete åstadkommas. I början af sitt föredrag sade sig grefven vara mycket lojal, en föresyn för andra; längre fram uppträdde han dock mycket agressivt mot regeringen och lät förstå att han kanske derföre borde lemna sin landshöfdingeplats, men i det län, der han var styresmannen, hade så många inteckningar i honom, att han ej kunde förmå sig att öfvergifva platsen, dock underkastande sig töljderna af sitt uppträdande. Jag betviflar emellertid att regeringen shall göra hr grefven till martyr, och det blef han ju, om regeringen skulle beröfva honom en inkomst, hvilken, med hr grefvens skicklighet i kapitalbildning, på några år kan uppbringas till den summa som hr grefven da och då kastar ut på något stort fosterländskt företag. Liksom hr gretven i sin enskilda hushållning strängt iaktvager, att hans tjenare ha mycket att göra och ganska måttligt aflönas, men ständigt hållas på rörlig fot, hvarigenom de hvarken bli lata eller frondörer, så törordade han mycket energiskt att statens embetsmän, på det att icke heller de må bli lättingar eller frondörer, borde vara afsättliga. På ett kå ömtåligt ämne hade likvisst gretve Sparre icke bort inlåta sig. Han är sjelf embetsman och afsättlig. Han hade förut medgitvit att han var en klen — jag tror han sade dålig landshöfding, hvarom dock civilministern ej afgaf sitt votum, men istället erinrade han att ratsättligheten ej var tillräcklig att förekomma utbildandet af frondörer. — Att en så skarp tillrättavisning träffade den som derat gjort sig förtjent och med behörig verkan, föranledes jag på den grund tro, att gretve Sparre sedan ej vidare uppträdde. En reflexion kan jag ej undertrycka, då den ligger så nära till hands. Det är ej af någon synnerlig betydelse om t. ex. hr Jöns Pehrsson, då han såsom talare uppträder, bland annat skulle ådraga sig åtlöje, ty det sker ofrivilligt från hans sida. Men betänkligare är det, då en statens förtroende-embetsman och med bildning, lägger an på att göra sig populär, men misstager sig så om sättet, au han gör sig löjlig. Det må vara att han i detta fall är unik, och att han just derpå sätter värde; men otvitvelaktigt är att han både i egenskap at embetsman och tolkombud missuppfattar sin ställning och sina förpligtelser. Åtven gretve Arvid Posse höll sig länge, och längre än någon annan talare, vid den stora summa som landtoch sjötörsvaret under en längre följd af år kostat, och denna skuile naturligtvis blifvit ändå större om han gätt tillbaka och adderat anslagen frän årbundradets början; men emellertid yttrade han sin belåtenhet dermed, att regeringen nu, i olikhet med de föregående regermgarne, begärt en större summa till försvarsmatariel och erorderliga fästningsbyggnader, hvaremot han j gillade att regermgen uppskjutit begära vögre anslag till försvaret. Intet offer ansåg szrefven för stort, då det är nödvandigt att värna om sfosterlandets frihet och sjelfstandigret. Af grefve Posses hela yttrande och den on hvari det hölls, visade sig att bans ställI ing till ministören Adlercreutz är — för närvarande åtminstone — en helt annan än till len minister, som framlade och medverkade ill den nya riksdagsordningen. Hr Lyttkens: protest mot sättet för förvarsmedlens anskaflande; ovisshet om hurulana tiderna voro då lånet skulle anskaffae; riget stod ej för dörren; vapenskatt ville han eviljo; med denna inkomst och besparingar ex. på tredje hufvudtiteln skulle den erorderliga summan kunna erhållas. Varmt och frimodigt talade häradshöfding A för —