Göteborgsposten – 26 januari 1871, sida 1

om i sista stunden och lyckades så fram bref till två af de inflytelserikaste ledamöterna i landtmannapartiet med begäran att icke insättas i statsutskottet. Med kännedom om hr Hiertas skaplynne ligger i denna åtgärd något heroiskt. Ett avagt hopp att icke blifva dönhörd synes ändå hatva föresväfvat hr Hierta i det längsta, ty både på intelligensoch demokratiska partiets listor upptogs hr Hiertas namn, hvarat synes att han hos dessa partiers ledare icke i rätt tid gjort samma framställning som hos landtmannapartiets. Det förefaller emellertid nästan som en fin ironi af dessa, då de insatte hr Hierta i konstitutionsutskottet. Deras mening har visst icke varit att hr Hierta skall till riksrätt befordra eller till afsked anmäla konungens ministrar; men meningen är måhända att bereda hr Hierta tillfälle att med sin rika erfarenhet assistera konstitutionsutskottet vid dess redan förliden riksdag började revision af vår tryckfrihetstörordning, och specielt i afseende på ansvaringssystemet kan ingen lemna så tullständiga upplysningar som hr Hierta. Äfven hr Per Nilsson i Espö transporterades till konstitntionsfrån statsutskottet, der ban under sistförlidne riksdag kommit i så stark osämja med hr Keij, att den förspordes äfven under diskussionerna i Andra kammaren. Det var således gitvet att den förre måsto i ett annat utskott förflyttas. Det gränsar till det oförklarliga att hr Jöns Rundbäck kunnat anses passande för en plats i statsutskottet; men troligen eger han någon talang, hittills fördold tör verldens öga, som endast landtmannapartiet lyckats uppdaga. Möjligen skall han snart utveckla egenskaper, som berättiga honom också till en plats i konseljen, såvida den antydan som en göteborgsk tidning gjorde i afseende på Carl Ivarssons lämplighet till statsräd, eger någon giltighet; men då tår jag säga att nog kommer hr Jöns Rundbäck att taga sig lite kuriös ut i plymascherad hatt. I Berillnmgsuiskottet ha endast två förändringar egt rum; ingen af de nya ledamöterna ha gjort sig kända för protektionism och deraf kan man sluta sig till, att tiden för densammas återkallande till lif icke ännu är inne. Kapten Mannerskantz och ändå mindre hr Julius Lindströms åsigter i bankväsendet kunde omöjligt vara behagliga för landtmannapartiet, sör hvilket bankovinstens, till så stort belopp sem möjligt, användande till lånefondernas förstärkning, är en innerligt kär önskan. Att de begge här ofvan nämnda exkluderade lecamöterna, kvilka gjort studier i bankvåäsendet, icke blitvit ersatta af de fem nyvalda, afven om dessa skulle sammanlägga hela sitt vetande, innos temligen påtagligt; men beträffande hr bysköns auställning-i bonkoutakottef å så torde dermed hafva äsyfats att hans studier på detta område nu skola börja, i öfverensstämmelse med riktningen för hans framtida verksamhet. Orsaken hvarlöre frih. John Ericson fallit i komplett onåd hos landtmannapartiet är nästan oförklarlig. Hans mest framstående egenskaper tyckas just berättiga honom att högt uppbäras i detta parti. Om icke ledarnes inom landtmannapartiet afsigt varit att förstärka sig i debatten genom att vinna hr Hedin, och genom honom de öfriga demokraterna, så kan jag ej fatta hvarföre nämnda ledare insatte honom i lagutskottet. Det är visserligen en utmärkelse att placeras i ett utskott; men bördan af ett sådant förtroende skall tvifvelsutan kännas olidlig för den samvetsgranne. som vet med sig att det kall i hvilket han skall verka är för honom främmande, att hans studier idkats i en helt annan riktning, och som känner att, för att blifva en god lagstistare är den goda viljan, utan alla rättsvetenskapliga studier, icke tllfyllest. On 22 250—12