Göteborgsposten – 25 januari 1871, sida 2

iranska myndigheterna ha dessutom uppmuntrat trolöshet och alla möjliga kränkningar af militäriska bruk och militärisk ära. Grefve Bismarck säger derefter: En regering, som räknade på att under vanliga vilkor förbli i spetsen för nationen, skullei sitt lands framtida intresse vakta sig för dylikt. Men den diktatur, som genom en coup de main öfvertagit makten i Frankrike och hvilken hvarken erkänts af de europeiska makterna eller af franska folket, betraktar endast sitt lands framtid i förhållande till sina egna intressen och lidelser. Herrskarne i Paris och Bordeaux undertrycka folkets högt uttalade önskan om att få uttrycka sin vilja lika våldsamt som hvarje annat fritt meningsyttrande från tribunen eller i pressen. Medelst en så godtycklig skräckregering, att den skulle vara omöjlig i hvarje annat europeiskt land, utpressa de från tolket de penningar och medel, de behöfva för att upprätthålla striden, emedan de förutse, att dess slut äfvenledes skall vara slutet på deras usurpering af makten... Om det voro de franska maktinnehafvarnes afsigt att icke öka hatet mellan de båda krigförande folken, utan underlätta fredens återställande, så skulle de lemna franska folket tillfälle att få höra sanningen och uttala sina åsigter genom det ofelbara medlet af en tri press, och de skulle skynda att med nationens representanter dela det ansvar, som nu hvilar på dem allena. I dess ställe se vi, att pressen i Frankrike, såsom ett monopol för en despotisk regering, endast begagnas till att vanställa händelserna, törtalska sakernas ställning och göra politiskt kapital af de solkfördomar, som den allmänna uppfostran i Frankrike systematiskt skapat bland fransmännen i afseende på deras öfverlägsenhet och deras anspråk på att dominera öfver andra länder. Den nationala försvarsregeringen uppeldar folkets lidelser, utan att försöka hålla dem inom civilisationens och folkrättens gränser. Hon önskar icke freden, ty genom sitt språk och sin hållning beröfvar hon sig förmågan att ingå en antaglig fred, äfven om hon så önskade, inför den känsla, som hon skapat bland massorna. Ilon har obundna stridskrafter, hvilka hon ej vet huru hon skall styra eller hålla inom gränserna för international lag och europeiska militärbruk. Om vi i betraktande af denna sakernas ställning utöfva krigets rätt med en stränghet, som vi beklaga, och hvilken hvarken tillhör den tyska nationalkarakteren eller våra traditioner, såsom det visats af krigen 1864 (!) och 1866, så faller ansvaret derför på de personer, hvilka utan kallelse eller berättigande öfvertagit och påtvingat franska folket fortsättandet af det napoleonska kriget mot Tyskland, kastande ä z do det europeiska krigföringssättets traditioner. Vi påpeka här blott den sällsamma advokatoriska finten att vilja påbörda den republikanska regeringen i Frankrike ansvaret för krigets fortsättande, fastän hela verlden vet, att de tyska armåerna, cfter Sedans fall och Napoleons tillfångatande, icke stannade och erbjödo fred, utan ryckte fram mot Paris; att Jules Favre å försvarsregeringens sida infann sig vid det preussiska högqvarteret och ödmjukade sig samt i vältaliga ord begärde en dräglig tred — men att Bismarck redan då uppställde som vilkor afträdandet af Elsas och Lothringen, hvilket Favre ej kunde antaga utan folkets hörande; att för folkets hörande ett vapenstillestånd var af nöden; att Bismarck såsom vilkor härför bestämde att ett af de Paris dominerande fästena skulle besättas af tyska trupper; att, då det sedan visade sig, att den republikanska regeringen kunde tullfölja kriget, och då England medlade, Bismarck nedsänkte inför Thiers sina vilkor, men fordrade, att Paris icke skulle få proviantera under stilleståndet; att det visserligen visat sig att Paris kunnat hålla sig en längre tid, än stilleståndet skulle förutsätta, men att detta endast skett genom stora försakelser och uppoffringar, som den strängt belägrade hufvudstaden nu underkastat sig, men helt säkert skulle undandragit sig, om ett stillestånd egt rum, hvarför slutet at en konstituerande församlings förhandlingar sannolikt äfven skulle betecknat ett snart slut på Paris förråder. Ä För öfrigt ansluta vi oss till söljando yttrande af Pall Mall Gazette öfver v. Bismarcks note: Grefve Bismarcks cirkulär, som skall försvara de tyska armerna mot de beskyllningar för brutalitet och barbari, som fransmännen tillvitat dem, ar helt enkelt en följd af beskyllningar. I några fall synas dessa motbeskyllningar oss vara föga motiverade. Vi betvifla icke det fallet, att en kula, sylld med hackadt bly, funnits i fickan på en frausk soldat, men innan detta kan göras till en allvarsam anklagelse mot en hel nation, måste man visa, att bruket af sådana kulor varit allmänt. Det skulle varit mera öfvertygande, om grefve Bismarck kunde påpekat fall, då de funnits, icke i fickan på en frausk friskytt, utan i hans egna landsmäns kroppar. Anklagelsen för begagnande af explosibla kulor har upprepade gånger gjorts på båda sidor under detta krig, men intet slående bevis derpå har ännu framkommit. Vanliga kulor åstadkomma ofta underliga sår, hvilka för en upphetsad inbillning kunna synas föranledda af någon förfärlig sprängning. Beskyllningar tör förräderi vid rop om pardonha äfven ömsesidigt gjorts, men kunna med skäl tillskrifvas misstag — naturliga nog under stridens hetta och förvirring och i meddelanden mellan personer, som äro obekanta med hvarandras språk. Påståendet, att franska regeringen erbjudit penningbelöningar åt krigsfångar, för att de skola återvända till armen, kan sammanställas med förklaringen, att dessa belöningar endast utlofvas åt dem, som rymma från verklig fångenskap (hvartill de ha full rätt, om de kunna), och att de, som bryta sitt ord, äro uttryckligen utestängda från hvarje belöning. Den allmänna slutsats, till hvilken vi komma, är emellertid den, att, olyckligtvis för mensklighetens och civilisationens sak, både fransmän och tyskar ha rätt i många af de beskyllningar, de göra emot hvarandra, och att den ena parten är föga bättre än den andra. Krigförandet. Om ett det djupaste elände å ena sidan och känslolöshet å den andra, som är oåtskijaktigt från sältlifvet, ger följande baierska fältpostbref af d. 27 Dec. i Allg. Zig, ett bevis: Af det manskap, som till en början bildade batterierna, är icke mer än tiondedelen qvar; redan 4 gånger ha vi erhållit förstärkning och invänta för närvarande Åter uvtt folk. Vi ströfva ni sedan 10