Göteborgsposten – 25 januari 1871, sida 1

Från Riksdagen. Statsregleringspropositionen förekom vid Måndagens sammanträden och föranledde i begge kamrarne till vidlyftiga debatter, för hvilka Stockh. Dagblad lemnar följande redogörelse: I Första kammaren öppnades diskussionengi ämnet af grefve H. Hamilton, som till en början anmärkte, att undsättningsfonden i nu föreliggande statsreglering blifvit undandragen K. M:ts disposition, hvarigenom K. M:t för de ändamål, till hvilka denna fond egentligen varit afsedd, vore hänvisad till lilla kreditivet, som derigenom ej blefve för sitt egentliga ändamål användt. Tal. yrkade att undsättningsfonden skulle fortfarande ingå till riksgäldskontoret för att K. M:t tillhandahållas. Härefter öfvergick tal. till de af K. M:t begärda 17 millioner för försvarsverkets ordnande. Långt ifrån att anse summan för hög, skulle tal. ej ens funnit besynnerligt, om tredubbla beleppet begärts; ty för dessa 17 millioner kunde man ej gerna begära att erhålla ett ordnadt försvar, utan endast grundläggningen dertill. Men i K. M:ts förslag till försvarets ordnande bade tvenne vigtiga momenter blifvit förbigångna, nemligen flottan och Stockholms befästning. Mot sättet att anskaffa den begärda summan anmärkte tal, att hvarje statslån visserligen ej kunde anses såsom ett grundlagsbrott, men var deremot öfvertygad att grundlagens mening ej var att upptaga statslån för löpande behof eller improduktiva ändamål. Beträder man denna väg, minskas statens kredit och af den äro vi i händelse af krig i lika mycket beiof som af trupper och befästningar. Man finge framför allt ej förbise, att den nu begärda summan, såsom ofvan nämndt, endast kunde betraktas såsom en grundläggning och vi måste bereda oss på ytterigare utgitter för försvarsväsendets fullkomnande, och att seledes den period, då det nu ifrågasatta länet skulle återbetalas finge sina egna bördor att Dåra. Vidare framhöll tal. olägenheterna deraf i fihansielt hänscende att riksgäldskontoret, genom negocierandet samtidigt af två lån, Jernvägslånet och set nu ifrågasatta, skulle konkurrera ej allenast med hyPOteksbanken, utan äfven med sig sjelf. Den fond om skulle afses för lånets amortering ansåg han afen olämplig, då man icke kunde på jörhand veta till wad belopp bevillningen kommer att uppgå. Han insåg beloppet böra genom beskattning åstadkommas och hänvisade i det afseendet på åtskilliga tullsat