Vil sin helgd ut denna begaran, Ull HUIKOII väl äfven de andra tyska representationerna skola ansluta sig. IIr Bismarck skall således i denna sak kunna hänvisa på det tyska folkets vilja. Frågan, är derför denna: Anser sig Frankrike nu så slaget, att det tror hvarje vidare motstånd vara gagnlöst och derför vill beqväma sig till att ingå på detta fredsvilkor? För att kunna bedöma det franska folkets ställning till denna fordran, måste man taga i betraktande, att, om eller kanske rättare då Tyskland ernått sin vilja, Frankrike icke mera innehar samma maktställning som förut. Det skall visserligen fortfarande vara en stormakt, likt den ställning Preussen t. ex. innehade vid tiden före Krimkriget, då man tvekade om att anse det för tillräckligt betydelsefullt för att kunna deltaga i Pariserkongressen af 1856. Men ej nog dermed, Frankrike skall ligga öppet och värnlöst gentemot sin numera otörronliga arfsfiende, hvars härmassor blott skola behöfva några få dagsmarscher, för att nå fram till Paris, den afundade hufvudstaden; och den transka politiken skall ej längre ha samma handlingsoch rörelsefrihet som förut. Inför dessa utsigter står nu franska folket för att träffa sitt val. Nödvändigheten skall kanske tvinga det att underkasta sig segrarens bud; men det bör icke förvåna någon om det skulle välja att göra ännu flera uppossiande insatser i detta blodiga spel, om hvars utgång Frankrikes vänner ha giltiga skäl att misströsta. Mer än en torde dock hoppas, att konferensmakterna skola, Bismarcks vilja oaktadt, genom kraftiga uttalanden, hvilka visa att män stå bakom ordet, förhindra denna ytterlighet och nedstämma Preussons anspråk. Times erkänner sjelf, att ngland måste göra något, för att hejda kriget; det är den första neutrala makten och måste taga det första steget. Men har man väl rätt att bygga på Englands politik? Allt, hvad vi sedan några år se af England, visar oss ju tydligt, att den en gång i detta land rådande . statskonsten är död. England har sett en hohenzollernsk furste insättas i Rumenien och turkarne utdraga ur fästningen Belgrad; det har genom att öfvergifva Danmark, låtit det ryska inflytandet bli alltmera mäktigt derstädes och Grekland hemfalla under beroende af eraren; det har icke kunnat, kanske ej ens försökt att korsa de ryska familjeförbindelserna; det har genom att lemna ÅAlabamafrågan öppen bibehållit en spänning med Amerika och sett en förtrolighet utveckla sig mellan det i Asien sig jättelikt utbildande czarriket och Förenta Staterna, hvilken kan en dag bli farlig för detsamma. Detta är i sanning ej någon triumf för diplomatisk statsvishet. Och om icke alla tecken bedraga, skall Svartahatsfrägan bli ett nytt noderlag för England. Man talar ingenstädes så mycket om Europas offentliga rätt som i Eugland; men man tager ej heller någonstädes kränkningar af rättstillståndet så lätt som i Eagland. Så minvas vi t. ex., huru under det första syriska kriget premierministern lugnade Underhuset för hysta farhågor angående Rysslands afsigter med orden, att han högligen betviflade, det en delning af det osmaniska riket låg i Rysslands plan, hvartill någon replikerade, att äfven han högligen betviflade Rysslands afsigt att dela Turkiet: det ville ha hela detta land. Ej heller kan man bygga på Österrike, som för sin egen säkerhets skull ifrigt närmar sig till Preussen, hvarför det äfven uppgifves, att v. Beust bestämdt befallt Österrikes koaforensombud icke inblanda sig i några fredsförhandlingar. Ryssland spelar under täcke med Preussen och skall ej röra ett finger för det republikanska Frankrike, och Italien kan ensamt ingenting uträtta. Stora förändringar måste derför tima i England, innan man kan vänta några kraftåtgärder från det hållet, Men kan man väl vänta några sådana? Genom Preussens vägran att gifva Favre lejdebref till konferensen, der hans närvaro möjligen dock skulle kunna uträtta något, synes det oss derför som att Frankrike står inför nödvändigheten att välja mellan fortsätt kamp på lif och död eller fullständig underkastelse under segraren. För valets görande skola krigshändelserna vara af den yttersta vigt; men dessa äro högst nedslående. I norr har visserligen Faidherbe kunnat rädda sin armå från fullständig undergång genom att snabbt kasta sig med densamma upp bland fästningarne Lille, Douai, Valenciennes. Men hans motståndare general Goeben är honom i hack och häl och står redan utanför Cambrai, hvilken befästade plats uppmanats att gilva sig. Belägringsartilleri skall redan vara uppfördt i det nära belägna Rumilly, och om staden ej gisvit sig, har dess bombardering redan nu börjat. Läsaren torde erinra sig, alt Faidherbe har en stor reserv, bestående af till största delen alldeles oöfvadt manskap och de i Lille bildade främlingslegioner, som skola utgöra en sammanrafsad hop af frivilliga, mest löst folk, äfventyrare. Denna reserv, som under Faidherbes framryckande förblef qvar i Bapaume, står under befäl af en mindre väl ansedd general Robin, en af dessa generaler som kriget och den stora bristen på officerare improviserat. Från Lille telegraferas, att man der saknar alldeles underrättelse om honom och hans trupper, hvilket tyckes antvda att tvskarna afskurif frp.