Göteborgsposten – 24 januari 1871, sida 2

Från Utlandet. Slag på slag ingå de för Frankrike och dess sak mest nedslående underrättelser från alla håll och kanter, Det är, såsom vore det skrifvet i stjernorna, att Frankrike ej skall kunna vinna på något håll en framgång. Ösverallt trängas dess armeer tillbaka af den i militärisk — fulländning ötverlägsne fienden. Motgångar hopa sig på motgångar, och slagna arm6er och generaler höra till ordningen för dagen. Man kan således icke undra öfver, om pressen i de trakter, der krigets förodelser synas i sin ohyggligaste art, börjar på att tala om, att det nu skattats tillräckligt åt känslorna och äran och att Frankrike bör begagna det möjligen sig yppande tillfället att göra fred. Visserligen ropar Gambetta — energisk och modig ännu då alla omkring honom misströsta —, att man icke bör öfverlemna sig åt några tankar på fred, utan hålla ut till det yttersta; men å andra sidan reser sig en stark opposition emot denne man, och tidningar af skilda färger fordra, att det må göras ett slut på diktaturen. Särskilt upptorna sig ofantliga svårigheter för den unge diktatorn i den rådande bristen på penningar, hvilken förlamar till någon del haus verksamhet, ehuru han är outtömlig i att utfinna nya medel. Åfven från Paris upprepas ryktena om meningsskiljaktighet mellan Trochu och de andra generalerna, ehuru det är skäl att upptaga desamma med försigtighet, emedan de ofta förut visat sig icke bekräftas. Sedan de trenne nya franska armåerna, i norr, vester och sydvest, blifvit slagna och tyskarne med en oväntad energi fullföljer sina segrar, så att de franska generalerna se sig ytterligt besvärade i sina intagna tillbakadragna ställningar; och sedan bombardementet af såväl fästena kring Paris som af sjelfva hufvudstaden visat sig vara så kraftigt, att fästena tvungits att antingen alldeles eller till en del inställa sin eld, ha, såsom sagdt, fredsröster börjat höras i Frankrike. Man synes hängifva sig åt tanken att Favre skall genom konferensen kunna få en bemedling till stånd, den der kunde pålägga Tyskland tvånget att ingå på en någorlunda dräglig fred. Alltid sorgfälligt iakttagande den ögonblickliga stämningens barometer, säger Timessig tro det icke vara omöjligt, att Frankrike skall vilja gifva efter ännu före Paris fall. ÄAfven Times räknar på konferensen. Men Bismarck motsätter sig ännu alltjemt hvarje tanke på en dylik bemedling. Så har han på Favrers anhållan om att erhålla lejdebref, för att såsom Frankrikes representant bevista konferensen, afgifvit följande svar, hvilket väl karaktiserar den man, som nu står i spetsen för Tysklands angelägenheter: IIan kan icke öfversända det begärda lejdebrefvot, ej heller inlåta sig på några osficiela underhandlingar, för hvilka den förutsättningen skulle ligga till grund, att regeringsdelegationen folkrättaligt handlar i Frankrikes namn, innan hon erhållit något slags erkännande af den franska nationen. Förpostbesälhafvarne skulle dock beordrats att låta Favre passera, ehuru utan att Tyskland härmed bunde på något sätt sina händer. Men äfven denna väg var nu ajakuren. På grund af Favres d. 12 dis afgifna förklaring, att inbjudningen till konferensen vore ett erkännande af den franska regeringon (se gårdagens utlandsasdelning, delen Senare post), kunde Bismarck på intet vilkor uppfylla Farres begäran om lejdabref. Den i atseende på diplomatisk brutalitet framstående statsmannen tillägger slutligen i en ton, hvars hån låter som ett hest skratt: Skulle det för öfrigt vara för Favre rådligt att nu afresa till London, då Paris intressen stå på spel, hvilka för Frankrike och Tyskland äro vigtigaro än Svartahafsfrågan Hr v. Bismarck har således vägrat att gifva Favre lejdebref, hvadan denne icke skull kunna bevista konlerensen, om han icke be