Göteborgsposten – 24 januari 1871, sida 2

——————— ;q———— —fFLen?nktf;ftten rough, innan jag pratade allt detta nonsens. Er historia kom mig att förifra mig, det är min enda ursäkt. Nåväl samma person tager sig nu friheten gifva er ett klokt, välbetänkt råd i stället för ett öfveriladt, romantiskt, oförnuftigt. Hvilket bör ni mest respektera — dårskop eller förnuft — från samma läppar? Henry tycktes fundera på hvad han skulle svara. — Detta låter ganska förnuftigt, sade han slutligen; men då ni rådde mig att stanna qvar, talade ni af hjertat; nu talar ni endast såsom förståndet manar er. Då lyste elden ur era sköna ögon och hela er själ låg i era ord: hvem kunde motstå dem? Och ni talade till mig som en vän; nu talar ni till mig som en fiende. — Åh, mr Little, hvad ni nu säger är löjligt. — Det är dock sannt. Jag är säker derpå, ehuru jag ej vet hvarföre. — Icko jag heller. Kanske emedan jag är förargad på mig sjelf, sannerligon ej på er. — Det fägnar mig. Nåväl, saken är i korthet den, att ni ansåg det vara fegt att låta skrämma bort sig af föreningarne. Ni skulle ej göra det, sade ni, om ni vore man. Nåväl, jag är en man, och jag skall handla på samma sätt som ni skulle handla i mitt ställe. Jag skall möta våld med våld och list med list, men jag skall aldrig fly. Jag skall kämpa så länge jag kan stå upprätt. (Forts.)