Göteborgsposten – 24 januari 1871, sida 1

för år 1872 af 70,000 rdr. Riksdags-Maleidoskop 187I. III. Den 20 Januari. Redan i går inträffade i Andra kammaren en liten förpostfäktning, visserligen icke blodig, icke ens ordrik, men ändå, för att uttrycka mig i samma stil som en af denna kammares varsammaste ledamöter, kanske nästan något litet betecknande. Landtmannapartiets ledare visade sig vara menniskovänner redan vid början af 1868 års riksdag. De föreslogo då, och det bifölls naturligtvis, att lika många suppleanter som ordinarie ledamöter skulle väljas till hvarje at de ständiga utskotten. Meningen härmed var dock icke att af de förra bilda skickliga och erfarna ledamöter, som kunde rycka upp i ledet, då de ordinarie, stammen, stupade eller fick förhinder — då hade åtgärden vittnat om klokhet; utan afsigten var blott att soulagera de många, tillhörande partiet, eller dem som man ville fästa vid detsamma, men hvilka omöjligt kunde tilldelas platser som ornarie ledamöter i utskott. Men genom detta arrangement, hvarigenom visserligen mångas fåtänga tillfredsställdes, hvilket ock var hufvudsaken, inträffade ock naturligtvis, att icke sällan rent af obskura personer inträdde i de ordinarie utskottsledamöternas ställe och deltogo i behandlingen af frågor, som helt och hållet lågo öfver deras omdömesförmåga. Dessa omständigheter blefvo så uppenbara, att hr Julius Lindström vid sistförlidne riksdags början uppträdde och yrkade att suppleanternas antal skulle bestämmas till hälften af utskottsledamöternas. Med honom förenade sig hrr Hierta, Bergström och Asker; men mot förslaget uppträdde hr Medin, med hvilken förenade sig hrr Kallstenius, John Ericson, Jan Andersson och Wennerus, och det torde ej behöfva sägas att deras mening segrade med 133 röster mot 44. Karakteristiskt för situationen då var egentligen, att i nämnde debatt deltog ingen af demokratiska partiet, och ändå mera betecknande var, att hela detta parti biträdde landtmannapartiet vid voteringen. Nu åter var detden främste i demokratpartiet, hr S. A. Hedin, hvilken uppträdde mot val af ett så stort antal suppleanter. Ian replikerades endast af hr Ola Boson Olsson, som vid anställd votering också segrade med 102 röster mot 62. Jemföras nu dessa voteringssistror med dem vid voteringen i fjor, så synes, att nu hade med intelligenspartiet förenat sig demokratpartiet. Det egentligen märkliga i debatten nu är utan tvifvel, att ingen af sistnämnde parti biträdde hr Hedin. Man kan således ifrågasätta om det var mod som saknades inom partiet, eller om det endast var försigtighet, fom manade dem att icke stöta sig med det parti, hvilket har utskottsvalen i sin hand. Huruvida tystlåtenheten blir belönad skall visa sig nästa Lördag. D. 22 Januari. I går afgjordes de med stort intresse motsedda utskottsvalen. Resultatet visar, att i begge kamrarne hade en viss lifaktighet egt rum och att landtmannapartiet funnit med sitt intresse förenligt att tillegna sig de framstående demokraterna. I Första kammaren utvisa kombinationerna ett välvilligt tillmötesgående af alla personliga önskningar. Det skånska partiet, med frih. Stjernblad till ledare, synes hafva varit allrådande, men har med den varsamhet som frih. Stjernblad alltid sjelf iakttager, begagnat sin makt. Hans styrka och det stora inflytande han eger grundar sig derpå att han för egen del ingenting vill hafva och det så konseqvent att han, ehuru ledare för ett parti som har ötvervigten, icke heller vid denna riksdag låtit placera sig i något utskott. Denna företeelse är lika hedrande som exempellös just hos en ledare. Emellertid lärer intet tvitvel förefinnas derom, att frih. Stjernblad uppriktigt och med stort intresse omfattar armeorganisationsfrågan och så lärer förhållandet äfven vara med det öfvervägande flertalet af Första kammarens ledamöter. Då förteckningen öfver de i utskotten invalda ledamöterna kommer före detta bref, så Ah lägfa dacg lamman. I — Mvokon fanlr