Göteborgsposten – 21 januari 1871, sida 2

ee L C — — SS — rv Vvenstra )ellcstraluch. oil Uv (J99 449(11 sementer, i hvilka Paris är indeladt, kunna sex icke längre bebos, sju andra äro starkt hotade och de sju återstående måste vara beredda att hysa en million menniskor trån de andra qvarteren. Lissmedlen skola endast räcka i ytterligare en månad. Inför denna förfärande ställning står den franska nationen, och hela Europa är vittne till det djup af olycka, hvari hon försänkts. Kraftiga åtgärder måste tillgripas, om icke Frankrike skall söndersmulas, och freden måste sökas. Ett medel för denna freds åstadkommande skulle en genom svartahafskonferensen å bane satt bemedling vara. Men detta motsätter sig Tysklands kejsare — ty det är ju sannt, konung Wilhelm har låtit sig högtidligen utropas till Tysklands kejsare af de tyska furstarne i spegelsalen å Versailles slott, hvilket är en ytterligare djup förödmjukelse för Frankrike —, och kejsarens kansler har i en note till sitt sändebud i London, grefve Bernstorff, som representerar Preussen å konferensen, förklarat, att om fredsfrågan framdrages på densamma, äfven på basis af att Frankrike afträder provinser, så skall grefve Bernstorff lemna konferensen. Fredsunderhandlingar äro endast möjliga mellan de krigförande, och konferensen är för desamma icke rätta forum, säger Bismarck. Tyskland står således gentemot Frankrike, fast beslutet att med den yttersta hårdhet nedslå det. Frankrike skall ödmjuka sig. Dess hufvudstad skall öppna sina portar för den segerrika invasionsarmåen, och i Tuilerierna vill Tysklands kejsare först dekretera fredsvilkoren, hvilkas stränghet det är lätt att ana. Frankrike vrider sig som en mask under segrarens klack, det blöder ur sår som slagits på alla dess sidor; men Bismarck lägger salt i såren, och den tyska nationen gillar hans handlingssätt med sofismen: Vi mäste grundligt undertrycka Frankrike, vi måste ingifva det vissheten om, att dess makt är bruten, för att vi må kunna för framtiden få lugn. Endast till detta pris vilja vi ha gjort våra stora uppossringar. Och skulle Frankrike ännu icke vilja böja sig, utan fortsätta sitt motstånd, så skall till våren hela Tysklands landtvärnsmakt stå på Frankrikes jord, genom hvilket nya truppuppbåd ytterligare 300,000 man skola öka den främmande inkräktningsarmåen, hvars i det olyckliga landet befintliga styrka då skall utgöra väl 1 million man, Frankrike, af hvars arm6er 400,000 man äro tyskarnes krigssångar och hvilket redan förlorat, efter hvad man beräknar, 600,000 man i detta krig, eller ungefär en tredjedeaf hela sitt vapenföra manskap, skall måhända alla dessa olyckor oaktadt fortfarande strida. Möjligheten för en uppgörelse låg i en bemedling, framgången ur konferensen; då Tyskland icke vill på något vilkor höra talas om en sådan, utan vill föreskrifva sjelf fredsvilkoren, och det för Frankrike är tydligt, hurudana dessa skola bli, är det ingalunda osannolikt, att det skall fortsätta med sitt krig på lif och död, väl vetande att dess egen ruin är gifven, men troende att genom ett förlängdt krig dess hotade siende äfven skall åsamkas förödelse och olyckor. Det tillhör oss icke att bär bedöma, om ett sådant beslut är rätt eller icke — men vi kunna väl förstå det och tro nåstan, att vårt eget solk skulle sjelf i samma belägenhet strida till sista man, tills sista plogbillen gjorts till svärd för sosterlandets oberoende, Vill, utbrister en ansedd utländsk tidning, Tyskland kanske tillintetgöra den franska racen? Är det verkligen ett racekrig utan något bestämdt mål? Eller gäller det verkligen endast bibehållandet af en eröfring, Elsas och Lothringen? Vill man tvinga Frankrike att sanktionera denna eröiring samt utgjuta så mycket blod, att blott en handfull fransmän slutligen finnes qvar, som vill med sin underskritt godkänna denna afträdelse? Och om det ej finnes så många ansedda män i landet, hvilkas ord godkännas af detsumma? Skall grefve Bismarck insätta en regering i Frankrike och understödja denna regering, för att den efter tyskarnes afmarsch genast skall bli förjagad och för att på det utländska genast skall följa ett inhemskt krig? Eller vill han jemte Elsas och Lothringen behandla och behålla några departementer som underpant, låta Frankrike i åratal underhålla en tysk arme, såsom fallet var från 1815 till 1818? Paris skall och måste tagas? Slutar väl dramat endast sålunda programsenligt? Visserligen är Paris såsom hufvudvapenplats och fästning ett nödvändigt krigsföremål. Men Tyskland förlorar dagligen skaror af sina bästa och kraftigaste söner, och med sin politiska föryngring köper det sin egen utmattning och beröfvar sig sina bästa krafter. Det stora fäderneslandet försvagas och utarmas — och Frankrike blir en ödemark samt beröfvas sin befolkning. Tyskland skulle dock efter Sedan kunnat med afundsvärd säkerhet och en handling af anspråkslös storhet fortsätta sin historiska utveckling. De herrskande i Tyskland ha icke så velat. De ha beslutat inviga det nybildade tyska kejsardömet med eröfringar och blod, och med jernhård konseqvens fullfölja de detta sitt beslut. Här må den till preussiska landt dagen utfärdade proklamationen om konung Wihelms öfvertagande at den tyska kejsar värdigheten finna plats. Den lyder sålunda Till det tyska folket! Vi, Wilhelm, med Guds nåde konung af Preusi sen, kungör härmed, att, etter det de tyska furstarne (A. fria ctädarna riltat den enstämmioa unnmanin