Göteborgsposten – 20 januari 1871, sida 3

att så höra, det parisarne måste taga sin iillflykt till katakomberna — den stora hufvudstadens kloaker, hvilken måste bli härden för ohyggliga smittor och sjukdomar. Att preussarne beslutat att, såvidt på dem beror, med vandalernas hårdhet och cynism ödelägga Paris och särskilt dess sköna arkitektoniska minnesmärken, derom tviflar nu ingen, och det framgår för öfrigt af ett bref af d. 9 Januari från det preussisska högqvarteret till Tmes, hvari det heter: Parisarne skola snart bli satta på hårdare prof. Bombardementet har nu varat i tem dagar, men det är ej någon stadig eller våldsam beskjutning. De batterier, som ligga kring sydsidan at staden, äro mycket metodiska i sin verksamhet. En kanon i hvartdera af de 24 batterierna skjuter hvar femte minut, och kanonerna riktas allt efter omständigheterna antingen emot ett fäste eller emot en punkt på andra sidan derom. Man skall nu hafva beslulat inom det högsta krigsrådet att begagna bombernas fulla kraft mot sjelfva staden, icke for att sticka den i brand, hvilket skulle vara ett hoppls försök, om det icke blå ste en stark storm, men för att förstöra de vigtigaste byggnaderna. För detta ändamal håller nan nu på med att vidtaga förberedelser, hvilka skola sätta ingeniörerna i stånd att anlägga nya batterier. Gretve Moltke har nu, efter hvad man antager, en stark ötvertygelse om att det slutligen är nödigt att tillgripa ytterliga åtgärder. I början var han emot ett bombardement, hvilket grefve Bismarck deremot från aldra första början påyrkat. Gencralen trodde, att det skulle kosta den tyska hären tusen man om dagen. Bismarck deremot var at en annan mening och påstod att atven om så skulle ske, skulle det likväl vara billigt i jemförelse med kostnaderna för krigets förlängning. Måhända var det Bismarcks starka opposition mot kabinettets militära politik, som gjorde, att han alldeles uteslöts från dess törhandlingar. Händelserna ha visat, att den store strategikern hade orätt och att den store diplomaten hade rätt. De tyska truppernas förluster i batterierna ha hittills verkligen varit mycket små. Men när de rycka längre tram, skola de nog bli betydligare. Gretve Moltke är besluten att utsätta några at de hufvnubyggnader, öfver hvilka parisarne äro så stolta, för elden från sina kanoner, och han skall utan tvitvel göra det, om icke belägringsarbetena bli på något sätt afbrutna eller inställda. IF. n. lägger väderleken stora hinder i vägen derför. Det ar omöjligt att göra stora framsteg, då jorden är frusen på ett djup af 18 eller 20 tum, och då man endast kan gratva i densamma om natten samt under betäckning. En följd af zigzag och paralleler, hvilka annars skulle på åtta dagar kunna tramskjutas till en af fästenas glaciser, skulle under närvarande omständigheter krafva tre veckor. Bland intameriet råder en ötverdritven föreställning om artilleriets kraft. Det är på denna grund en möjlighet, att armån icke skall vara nöjd med, att några omedeibara resultat af beskjutningen ännu icke töreligga. Fransmännens taktik består i att draga tillbaka sina kanoner, då en koncentrisk eld riktas emot dem. Preussarne speja efter, att en fransk kanon skall skjuta, och rikta då elden på densamma fran flera kanoner i olika batterier. Det märkvärdigaste draget i törsvaret är den kraft, som utvecklas af den inre vallgörueln, hvilken deltager i eldens besvarande. D. 7:de t. ex. underhöllo Montrouge och vallgordeln en varm eld, under det Issy, Vanves ocu batteriet vid Clamarts jernvågsstation gömde sin el. till natten och den tidiga morgonstunden. Batterierna vid Point du Jour ha ocksa skjutit tappert och visa sig mycket besvärliga. Vallgördelsbatterierna ha af ett eller annat skäl kastat granater öfver Plessis-Piquet dalen och på vägen fran Petit Bicetre till Chatenay; men de rikta nu sin uppmärksamhet på platån, och kommunikationslinierna äro så fulla af granatspillror, att det är alldeles eförklarligt, att slagtareräkningen är så liten. Ställningen är sådan, att belägrarne för att utföra sitt program uppkasta flera batterier, isynnerhet på venstra och högra sidan af linien. Villejäif tiger, men det är sannolikt att de belägrade följa samma plan der som på andra ställen. En nattlig rekognoscering bort mot Valrien uppenbarade det faktum, att fransmännen voro i begiepp att anlägga löpgraivar ned mot S:t ö Cloud, mycket närmare än det antogs af den som I! icke visste besked. och kontraapprocher skola bringa fienderna tätt inpå hvarandra. I natt och natten ). törut pågick en ständig gevärseld längs förpostlinien, ; emedan de franska patrullerna rekognoscerade, för 1 att finna en svag punkt, hvartill finnes ringa utsigt. Fransmännen äro väl atspärrade, och det äro iy-ÅUA skarne med; de senares linier äro på några ställen I tillochmed skyddade af tre på hvarandra följande t förskansningslinier. Det nuvarande vädret hindrar trån aktiva operationer, men det förhindrar icke den ; ömsesidiga beskjutningen. Användandet af branuI! medel mot den af hunger medtagna staden har hit-Ö tills icke framkallat något tecken till underkaÄ dtelse, och slutet af mänadenär den kortaste ter-. min, som sangvinici våga fastställa för uppgifvandet. Hvarje försök att storma skulle vara utomor-J! dentligt ötveriladt. De tyska soldaterna gå fram, och deras otficerare skola föra dem, hvarthän som 9 helst; men de kunna icke taga fästningar med storn, så länge flanktförsvaret ännu icke är betvunget, ty ti de skulle då helt enkelt bli tillintetgyorda, och man t bör erinra sig, att Paris garnison är åtminstone tre mot en, och denna numeriska otvervigt skulle otvil. velaktigt göra sig gallande vid ett sådant företag. v Atven om belagrarne kunna besätta ett fäste, är det ) tvifvelaktigt huru länge de skulie kunna behålla det, ! emedan den inre vallgördeln kunde emot detsamma k rikta en förfärlig artillerield. Problemet är mycket N svårt — det vill säga ur rent mintarisk synpunkt —, ; men der äro andra kratter i verket. Der äro kanoner och batterier utantör. men der är hunger inÄ nantör, och det skall erfordras en vidt utbredd, ja, 5 nastan allmän likgiltighet for sysiska lidanden och Oo tör hvarje torm af menskligt elande, om staden skall b narda ut, tills den förtärt sin sista brodskorpa och h sett de förskräckliga bataljonernas bajonetter otvanti för vallgördelns rand. Ingen man inom de tyske a armåerna hyser det ringaste tvifvel om, att företai get skall till sist lyckas, och det förlängda motstäna det uppeggar dem blott till att vänta och fordra ett i hårdare straff såsom segrens pris. 0 Man kan emellertid förstå, att den förB vildning, som kriget medför, kan förhärda de 3 leri deltagande, ehuru vi förut ej gerna veVI at tro på dessa afsigtliga förödelser; men der I st skulle vara ytterst beklagligt, om det visade v. ig vara sannt, att sjelfva den civila betolk3 vingen i Tyskland äfven gripits af förödelseindan. En Berlinerkorresp. till Times skritrer dock: d Man hoppas, att Paris skall gifva sig, innan huf! udmassan af det tyska artilleriet användes emot Ut letsamma. Iläller det sig fortfarande, skall det möjga igen bli dömdt till att undergå Strasbourgs öde. Den oc IImänna meningen i Tyskland är utomordentligt be) åten med, hvad som antages vara början till slutet. b : Fastän man icke länsre tadlar fransmännen der