Smånyheter från kriget. — Abbe Bauer, kejsarinnan Engenies fordne biktfar, tjenstgör under kriget som ötvertältprest vid en fransk ambulans, der han söker att göra ett nästan narraktigt uppseende. Han är en undersätsig fetlagd man, klädd i ett slags toga, han bär ridstöflor med stora sporrar och en hatt, som synes lånad ur en operagaderob. På bröstet hänger en oerhördt stor ordensstjerna och rundtomkring halsen bär han en tjock guldkedja med vidhängande massivt guldkors och de med handskar beklauda fingrarne blixtra af dyrbara ringar. Hästens sadeltacke och öfriga mundering äro öfversållade med det röda korset. Vid hans sida rider en banrförare, som bär ett standar med ett rödt kors. Åtta adjutanter, iförda en santasi-uniform i rödt och guld följa honem och tåget slutas af två stallknektar i lysande livrecr. Meu all denna pomp och ståt gör emellertid Monseigneur Bauer, midtibland slagfältens dystra allvar, samma effekt som en konstberidaredirektör den der gör sitt intåg i en stad i spetsen för sitt sällskaps Clowner och bästa ryttare. — En fransk tidning berättar följande: Som bekant torde vara ha innevånarne i Rheims för någon tid sedan blifvit af den preussiske guvernören tvingade att bära lyktor, närhelst de gå ut efter mörkrets inbrott. Tilltölje af detta påbud voro eafeerna i staden hvarje afton på ett högst sorgligt sätt illuminerade af stora lyktor, som hängde på hattpinnarne under sina egares hattar. En hattmakare på platsen beslöt att förbättra systemed; han utställde i sitt fönster kinesiska lyktor, hvilkas nedra del innehöll en hufvudbonad af papp, så att lyktan kunde bäras på hufvudet och öfra uelen af densamma vara upplyst. I fönstret var uppfästadt ett plakat, hvari dessa lykthattar utbjödos till salu under namn af Coiffures dordonnunce. De preussiska myndigheterna ha dock fått nys om detta slags moderna lyktgubbar och lagt beslag på de olyckliga lykthattarne samt underrättat hattmakaren om att, itall han upprepade denna förolämpning, skulle han genast bli transporterad till en preussisk fästning. — En köpman i Hamburg, som skulle gitva sin för tillfället i London vistande kompagnon någor upplysning angående deras affär, erfor just då han var i begrepp att törsogla sitt bref nyheten om staden ÖOrltans erofring af de tyska trupperna. Ha skyndade då att i ett post-kriptum som hastigastillägga orden: Slut med Orlaus! — Mottagarer af brefvet telegraferade genast efter dess inhändiganpe tillbaka: Sju balar Orleaus äro på väg.